Förlossningsberättelse

Här kommer nu ett långt inlägg om vad som hände de tre långa dagarna innan vår finaste Maja kom till världen. Lite kan man läsa HÄR, men jag tar det ändå från början för att få något sammanhang i det.
 
OBS! Det kommer bli långt och tradigt, men jag vill gärna ha det kvar för framtiden. 
 
Tisdagen den 7 oktober, hade vi beräknat datum och jag var inbokad på ett tillväxtultra. Där mättes bebisens huvud, mage och lårben och efter det uppskattas vikten - vår bebis vikt uppskattades till ganska exakt 4000 g. Eftersom bebisen vikt ökar med ca 10% per vecka så ville de inte riskera att jag skulle gå två veckor över tiden och föda fram en fem kilo tung krabat. Istället så bokat Manouchehr in oss för igångsättning dagen efter beräknat, dvs 8 oktober. Klockan 8 skulle vi infinna oss på BB. Redo att föda barn. 
Manouchehr försökte även göra en hinnsvepning, men lyckades inte. Ja hej, redan det tyckte jag var en obehaglig smärta, men gissade att det var en droppe i havet mot vad som komma skulle. 
 
Fick ju passa på att ta en sista magbild då också, kvällen innan bebisen började sin resa från insidan till utsidan. Här var jag då i 41 (40+0), tisdagen den 7 oktober.
 
 
Onsdagen den 8 oktober, en väldigt regnig och ruskig morgon, tog vi vår packade väska och åkte till BB till klockan 8. En CTG togs och sedan fick jag 1/4 dels Cytotec, vilket gjorde att sammandragningarna började sakta men säkert. Varannan timme får man dessa piller och jag fick tre stycken, sedan skötte kroppen det, det kom värkar med rätt jämna mellanrum, även fast de inte var jättestarka. 
 
Vi fick till en början dela rum med ett annat par som skulle sättas igång.
Här ligger jag uppkopplad till CTG:n som jag var väldigt långa stunder dessa dagar. Jag var mest fascinerad över att se hur allt registrerades och kunde ligga och titta på siffrorna och strecken hur länge som helst. 
 
 
Siffran till vänster (och även den hackiga linjen) är bebisens hjärtljud. Den högra är sammandragningarna. Här ser man att de kommer rätt jämt.
 
Någon som redan tröttnat. Haha, ja, om han bara visste då hur långt det skulle bli...
 
 
Mellan CTG-kurvorna skulle jag ut och gå. Det blev hundramiljarders turer i bb-korridoren och ganska så många vändor i trapphuset. Snyggaste outfiten har man på sig också. Tur att folk såg att man var lite gravid, annars hade jag aldrig vågat gå omkring så här. Den där särken var dock det skönaste jag haft på mig på år och dagar.
 
 
Av anledning så fick jag bara flytande föda. Det betyder mixad soppa (det roligaste var att gissa vad det smakade och vilken soppa det egentligen var) och buljong. Buljongen smakade päck och serverades till ALLA måltider. Ja, till frukosten var det endast buljong, saftsoppa och vatten. 
Det här, som var första måltiden hade de kryddat med en isglass. Det var nog för att man inte skulle tappa hoppet. 
 
 
Alltså, den här bilden är en typisk föda-barn-bild. Man ÄR verkligen INTE vacker då, fy bubblan alltså. Men glädjen när F kom med lite kall pommac som variation till buljongen. Det var ett litet hallelujamoment!  (här kan man också se att jag misslyckats lite när jag tagit spruta och således har en helt blå vänstersida av magen...)
Här hade vi i alla fall fått komma till vårt egna rum, som skulle bli vårt hem ett tag.
 
 
Vid undersökning på kvällskvisten efter första dagen med värkar (inte jättestarka, det gick bra att andas igenom dem allihop) konstaterades det att jag inte alls var öppen. Min livmodertapp hade nästan utplånats, men det är ju verkligen bara förarbetet. Efter att den utplånats så ska man ju öppna sig 10 cm innan det är aktuellt för barnafödande. 
Eftersom de kunde konstatera att någon bebis inte skulle komma denna dag så bestämdes det att narkosläkaren skulle lägga en latent epidural, eftersom det här är det "kritiska"  momentet i o m mina sprutor, så ville de lägga den färdigt under kontrollerade former, så jag kunde fortsätta ta sprutorna sen. 
 
Sagt och gjort. Narkosläkaren kallades in, jag kopplades upp mot dropp och en epidural lades. Narkosläkaren var en äldre man som hette Jan och kom från Småland och jag tyckte han var en riktigt mysig farbror. Fredrik höll handen och klappade snällt medan EDAn lades, det gick bra, men var ganska obehagligt vissa bitar, det var i alla fall skönt när den var på plats, ordentligt fasttejpad ända till örat. 
 
Efter denna prövning så skickade jag hem F för att sova. För min del konstaterades att något barn inte skulle komma denna natt, så jag fick en "sovdos" bestående av bricanyl och morfin, vilket gör att värkarna avtar och verkar lugnande. Jag kunde förstås inte sova ändå.
 
 
Torsdag den 9 oktober, väcktes jag av en ny bm, Karin. Kopplades upp mot ny CTG och det konstaterades att jag inte hade några sammandragningar efter natten. Det känns verkligen som om kroppen inte alls är klar för något barnafödande när man ändå gått en hel dag med ganska smärtsamma värkar.
Fick min första cytotec och fick dem fortsättningsvis varannan timme under hela dagen. Maxdosen var 8 cytotec och jag fick 7 totalt denna dag (fler hann vi inte med innan dagen var slut)
 
 
Infart för dropp och infart för EDA, snacka uppkopplad - eller urkopplad. 
 
Först hade jag inga sammandragningar alls, men de kom igång ganska bra med cytotecen. Ju fler jag fick, desto värre blev värkarna. Jag använde mig av vetekudde som faktiskt hjälpte riktigt bra. 
CTG-kontrollerna fortsatte och vi fortsatte vandra omkring i korridorerna... Haft ganska ont i ryggen efter EDAn också, men det var tydligen inget att oroa sig över.
 
På eftermiddagen kom nästa pass på och ny bm, Riitta. En barsk finsk dam som jag blev lite rädd för till en början. Hon undersökte mig med sin barska finska hand och det gjorde SÅ ONT, så jag började grina lite (förmodligen fortfarande inget mot vad det gör att föda ut bebisen).
Efter hennes undersökning hade vi hoppats på lite glada nyheter, men inte ens det fick vi, jag var ungefär helt oförändrad från igår. Inte öppen alls, det var fortfarande i utplåningsstadiet. Eftersom livmodertappen fortfarande var bakåtvänd hade hon försökt peta lite på den, så den kanske skulle lägga sig tillrätta. Det resulterade i jättestarka värkar helt utan paus, men med toppar, så jag var helt slut. Grinade lite till och försökte andas. 
 
Fortsatte som sagt med cytotec och tog sedan en lång dusch och masserade magen. Det var väldigt skönt!
Efter det här så tyckte jag Riitta mjuknade lite och blev en snäll(are) finsk tant.
 
Inget mer hände, det kom en ny(gammal) bm som undersökte och sa att det inte hänt något mer. Vi började tappa hoppet om att det någonsin skulle komma ett barn. Det kanske bara var buljong där inne i den stora magen.
Konstaterade återigen att ingen bebis skulle komma denna dag och jag skickade hem F till egen säng. Själv fick jag sovdosen med morfin/bricanyl och så mutade jag till mig en sömntablett eftersom jag inte sovit mer än ett par timmar natten innan. 
 
Pratade också till mig ett par smörgåsar som jag lyxsköljde ner med Pommac. Fest minsann!
 
Jag somnade faktiskt ganska omgående, tack och lov, men vaknade vid 03 av att det kändes som jag hade en värk, som gjorde väldigt ont, sedan kände jag att det hände något - var det månne vattnet som gick??
Skulle försöka ta mig upp ur sängen, men det bara forsade (kändes det som). Ringde på sköterskorna och det blev glada tillrop fast det fick städas och bäddas om mitt i natten. "Spontan vattenavgång - Nu äntligen borde det börja hända grejer" tyckte de. Jag ringde hem och berättade men sa att han inte behövde komma in eftersom det inte hände något mer nu, istället passade jag på att somna om, glad i sinnet och tänkte att det minsann SKA komma en bebis efter natten!
 
 
Fredagen den 10 oktober, kom F tillbaka vid åttasnåret och jag kopplades upp mot CTG, hade lite sammandragningar, men inga kraftiga sådana och eftersom vattnet gått, så kunde jag få värkstimulerande dropp som de kopplade upp mig mot kl 9.
 
Nu började det hända grejer. Sammandragningarna kom på ett helt annat sätt, de var kraftigare, men försvann helt och hållet i pauserna. Gissningsvis är det så här det ska kännas. 
De ökade på droppet hela tiden och värkarna kom mer och mer tätt och var kraftigare. Det gick fortfarande bra att andas igenom dem. Klockade värkarna på dagen, då km de med 3-4 minuters mellanrum och höll i sig ca 50 sek-1min.
 
Bm Riitta klev in på eftermiddagspasset. Just då hade jag minnen av hur hon fått mig att gråta dagen innan och önskade mig en annan sköterska, men sen tänkte jag att hon nog är erfaren och kunnig. Hon undersökte mig igen med sin barska hand om jag öppnat mig något, men icke. Modet föll återigen.
Tydligen hade barnets huvud trängt ännu längre ner i bäckenet, men livmodertappen var fortfarande bakåtriktad och inte mer öppen än förut, dvs inget alls. 
 
I samma veva kom en doktor/barnläkare in som heter Juhani. (tror jag). Han undersökte mig och helt utan förvarning så försökte han dra fram livmodertappen och "röra runt" där inne för att något skulle hända. Det var en upplevelse av de obehagligare slagen jag varit med om, mer än så behöver jag kanske inte säga. Efteråt skämdes jag lite för att jag varit högljudd och vek, men det var tufft. 
Redan här pratade doktorn om att det eventuellt kunde bli snitt om det inte hände mer, men att de skulle avvakta och se nu när han "fixat" lite där inne. Det blev långdusch efter undersökningen och efter det blev värkarna bara värre och värre. Det var koncentration till 100% när de kom för att jag skulle ta mig igenom dem. 
Fredrik frågade om vi inte kunde flyttas till förlossningen så jag kunde få lustgas och eftersom det inte var några andra som tänkte föda barn just då så fick vi ett rum och jag fick testa gasen i skarpt läge. Halleluja var det! Vilken grej! 
 
Med plåster på benet och mystofflorna känner man sig ju nästan som hemma. Eller nej, det gjorde jag verkligen inte. Här var det faktiskt rätt jobbigt även om det gick att ta sig igenom värkarna med andning och lustgas. Det var lite märkligt att testa lustgas utan värkar, den har ju inte riktigt samma effekt då, förutom att man blir lite dimmig en stund och att rösten känns grötigare. 
 
Tiden gick, värkarna var hemska. Bm ville att jag gärna skulle stå så mycket som möjligt, använda mig av tyngdkraften, medan jag helst ville ligga ner och koncentrera mig på att andas när värkarna kom. 
 
Doktor Juhani kom igen och jag kändes hur skräcken kröp i mig, ville INTE bli undersökt av honom igen. Tack och lov hade jag lustgasen, men jag vet faktiskt inte om den hjälpte nämnvärt. Jag andades så mycket och så kraftigt att jag tillslut trodde jag var på fest på en kryssningsfärja. Gasen i stora mängder känns lite som discorök nämligen. Doktorn pratade med mig, men jag hörde absolut inte vad han sa. Efteråt förstod jag att de på något sätt lyckats fästa en elektrod på barnets huvud som mäter hjärtljuden, hur han nu lyckats med det när jag knappt är öppen?
Han informerade att jag var öppen ca 2 cm, så eventuellt gjorde den där hemska undersökningen tidigare på dagen lite verkan.
De överlade och kom fram till att om bebisen inte är ute innan senkvällen så blir det snitt. 
 
Vid tillfälle kom även narkosläkare Jan in och kopplade in epiduralen, som jag inte tyckte gav någon som helst effekt - jag klarade mig inte utan lustgasen ändå. Har hört folk som lyckats sova (!??!) när de fått epidural, men hej, det var verkligen inget alternativ för mig. Kanske jag blev lite mer avslappnad mellan värkarna av den.
 
Jag var uppkopplad till epidural, dropp, ctg och blodtrycksmätare. Ett virrvarr av sladdar. Här har jag fått epidural och hade värkpaus. 
 
De här timmarna är ett virrvarr av suddighet, det känns lite som en dröm (mar?) och som man inte riktigt var med hela tiden, vilket kanske inte är så konstigt. 
 
Vid 20:30 kom doktor Juhani igen och jag minns inte om de gjorde undersökning, men troligen gjorde de det. De konstaterade att jag inte var öppen mer än 2-3 cm och med tanke på hur länge jag gått med värkar, så bestämde de att bebisen skulle plockas ut med snitt. 
 
Jag kan säga rakt från hjärtat att jag ALDRIG har blivit så lättad som då. Jag var så slut och hade inte ätit något sedan klockan 12 på dagen och då hade jag fått lite mixad soppa och buljong. Vatten hade jag inte fått dricka sedan 16-tiden eftersom det kanske skulle bli snitt och då ska jag vara så tom som möjligt i magen. 
 
EDAn kopplades ur och samma sak med det värkstimulerade droppet. (jag hade fått två flaskor dropp under dagen och när bm bytte till den andra så tyckte hon att det började räcka, min kropp jobbade så hårt och hade fått utstå så mycket att det borde börja räcka)
Märkligt nog stannade värkarbetet av väldigt snart så fort droppet togs bort. (HEJ! Hur lite är min kropp redo då?!?)
 
En kateter lades (ja, den var jag också nojig över att skulle göra ont. Jag var fasen nojig över ALLT som kunde orsaka smärta vid den här tidpunkten, t.o.m när de tog bort elektroden som satt fast på bebisen frågade jag om det skulle göra ont. På mig...) och jag förbereddes och rullades ner till operation.
 
Det kryllade av karlar nere på op, och alla var så snälla och pratade snällt med mig om precis allt de gjorde, vilka proffs!
Narkosläkaren Jan skulle lägga en spinalbedövning på mig (den tar mer än en epidural) men lyckades baske mig inte. Han stack och stack och stack. Jag svettades och försökte kröka ryggen lite mer varje gång jag hörde hur han suckade och sa "Neheej, det gick inte. Nej, det lyckades inte heller."
Men nej, han lyckades inte lägga en spinal varken när jag låg ner och krökte ryggen eller satt upp, tror han stack mig 10 gånger men stötte bara på ben där inne vid ryggraden. 
Då skulle de försöka använda den befintliga EDAn, men konstaterade att den endast tog på ena halvan av kroppen. Högersidan var helt bedövad, men inte ett dyft på vänster och det kändes LITE riskigt att börja skära i något som inte var helt bedövat. 
 
Alternativet som återstod då var sövning. 
 
Fredrik fick lämna operationssalen (förmodligen rätt lättad) och jag förbereddes för det. Snälla narkosläkaren Jan satt vid mitt huvud och pratade om ditten och datten och förklarade allt de gjorde innan det var tack och hej för min del.
 
Klockan 22:01 den 10 oktober föddes den finaste lilla flicka som världen skådat. 
 
10 minuter gammal och första mötet mellan far och dotter. ♥
 
Bm Emma mätte och vägde.
48,5 cm lång.
 
3210 gram tung.
 
Nedan följer lite avklätt...
 
Mitt och min dotters allra första magiska möte. ♥
 
Jag kom till uppvaket lite efter kl 23 och direkt frågade jag vad det blev och om bebis var frisk, sedan frågade jag efter Fredrik och lilltösen som kom ner till uppvaket och jag fick äntligen möta det finaste lilla röda knyte jag sett, som lades till mitt bröst. 
 
 
Här har vi precis kommit upp till vårt rum. Liten är ett par timmar gammal och jag är den lyckligaste i hela stora världen. 
 
 
Den berömda fikabrickan kom in, men jag fick inte äta något. Jag var helt FÄRDIG efter det senaste dygnet och hade inte ätit på 12 timmar och ville inget annat än att sätta tänderna i de mumsiga mackorna och äta en yoghurt. Men jag fick i alla fall dricka saften i champagneglaset. Med sugrör. :)
 
 
Lappen som satt på hennes säng.
 
Och en röd nål fick hon också.
 
 
På sin alldeles egna dag.
 
 
Fotograf och vän Jacob Saurén kom och hälsade på och passade på att knäppa lite bilder på lillfröken. Här är när hon är fyra dagar gammal.
 
Den här fina bilden hade vi i tidningarna.
 
 
 Att få barn är det finaste jag varit med om. Jag har dock fortfarande lite svårt att förstå att det är vi som skapat detta fina barn och att vi ska ha henne resten av våra liv. Att jag burit henne inne i min kropp i nio månader, att hon utvecklats och fick med "allt".
Att förlossningen inte alls blev som jag tänkt och fantiserat om är det inte mycket att göra åt i efterhand. Huvudsaken är ju att allt gick bra i slutänden och att lilla Maja mådde bra. Självklart hade jag velat uppleva det första ögonblicket när bebisen läggs på bröstet, men istället för att riskera hälsan så fick det bli så här, det gör ju ingen skillnad i hur mycket jag älskar mitt barn.
Jag kan också uppskatta att jag ändå fick uppleva en del av förlossningsarbetet, även fast det inte gick hela vägen. Nu har jag i alla fall en känsla av hur det är att föda barn, nu kan man ju inte jämföra mina värkar med t ex krystningsvärkar, men ändå. En liten känsla av det. 
Det var häftigt. Jag skulle inte vilja göra om det just nu, men det är inget som har avskräckt mig för eventuella syskon till Maja. 
1 Kusinen från hammarlandet:

skriven

Tack för att vi får ta del av din förlossningsberättelse! Det var intressant läsning. Kram! <3

2 moster:

skriven

Så intresant att få läsa allt och få ta del i av allt ni fått vara med om i den finaste stund livet ger:gåvan att få föda ett eget barn!Lycka till med allt! Kram.

3 ramona :

skriven

Åh! Det är då fantastiskt att få barn, blir alldeles rörd av din berättelse. Även om jag kan tycka att ni fick lite onödigt långdragen förlossning. Men ni fick ju den allra bästa belöningen.

4 mam:

skriven

Alldeles tårögd efter allt vad ni fått utstå,men ni fick något så fint, förstår lyckan,är inte bara hur enkelt att få en ny människa.Finaste Maja, kram!

5 Linda M:

skriven

Ja ingen är den andra lik kan man lätt konstatera, tack för att jag fick läsa din berättelse!

6 Rosina:

skriven

Tack för att du delar med er av er resa! Alla är olika är bara att konstatera, vissa vägar är krokiga, andra raka, endel snabba och vissa långsamma! Men de man får är helt underbart <3

Kommentera här: