Hej på dig dagboken!

Så har ett år gått igen. 2018 är snart ett minne blott och 2019 står där med öppna armar och jag hoppas verkligen det blir ett år som på nåt sätt är bättre än 2018. 
Förstå mig rätt. 2018 har varit ett fint år på sitt sätt. Vi har bott in oss i huset, jag älskar det. Har inte ångrat mig en enda gång att jag köpte det och flyttade från mitt gamla "drömhus". Det var fint där på Tallbacka. Utsikten är väl det jag saknar mest. Med huset var det mycket jobb och med relationen ännu mer och det slutade ju i förskräckelse med separation och grejer och början till något nytt - att hitta sig själv. 
Men ändå kände jag en stor sorg när huset kom ut på mäklarsidorna - det var ju liksom "mitt" ändå. Nu har någon annan köpt det och kommer säkert få det fint där. 

Det där med att hitta mig själv har jag väl kanske inte helt och hållet gjort. Jag skulle förmodligen behöva gå i terapi för att hitta tillbaka till den jag varit och egentligen är. Just nu hänger jag mest omkring i nån sorts vacuum, känner mig lite för neutral. Lite håglös och trist liksom. Har svårt att känna glädje. Hjärtat är ganska stängt och jag har svårt att öppna upp det, vet inte om jag någonsin kommer kunna känna tillit för någon och den där fladdrande nyförälskelsen igen, men man ska väl aldrig säga aldrig, mitt i allt dyker den upp. 
Utöver det så umgås jag fortfarande mycket med F och det funkar bra. Känns fint att M ser båda sina föräldrar tillsammans trots att vi inte bor ihop, och att det inte blir några stridigheter och konflikter som hon märker av. Vi funkar verkligen inte att leva ihop då han har annan syn på relationer än vad jag har och numera lever efter det, men att umgås då och då känns fint. 

Med lillfröken går allt bra. Hon är hos pappa varannan helg, precis som förut. Det är emellanåt lite för lite känner jag, har stort behov av att vara själv, det är väl nackdelen med helgen som jag har ensam, det är då jag ska göra saker för mig själv, men helst vill jag bara vara hemma och njuta av tystnaden en stund. 
Hon trivs fint på dagis och har sin bästis där, eller ja, två egentligen. Utvecklats enormt senaste året med sin blyghet och fått en fin och härlig personlighet. Envis som få och emellanåt trotsig så jag sliter mitt hår. Men gosa i soffan och kramar och pussar i överflöd har hon ändå för sin trötta mamma. 
Under hösten fick hon äntligen sin operation för att ta bort sin adeonid och det blev så himla bra. Sjukt glad att det blev gjort och ÅHS lekterapi får tusen tummar upp. Utan den hade det aldrig gått så bra. 

Kattorna då. Ja, de är ju tre till antalet nuförtiden. Har konstaterat att det är gränsen för vad jag pallar med. De är ju så egna alla tre, så olika. Elsa är ju världens mest sociala och ska fan vara med överallt. Ja, man blir galen ibland, speciellt när man står och lagar mat och hon i princip hoppar upp i stekpannan. Man snubblar på henne då hon snurrar kring benen när man går, och flyttar jag mig tre meter så nog går hon efter. Ligger hon i sängen och sover på natten och jag går upp på toa, så minsann sitter hon utanför dörren när jag kommer ut. 
Djur släpar hon in också. Fåglar i princip varje dag under sommaren. Möss, stora feta råttor som hon knappt orkar bära..... 
Zoda har blivit mindre rädd och t.o.m lillmatte får klappa henne emellanåt nuförtiden. 
Hörru har blivit smal men är annars precis som vanligt. Pysslar på för sig själv, ligger gärna på sina favoritställen och är ute ganska mycket. 

Jobbet går bra, det är fritt och passar mig bra med den livssituation jag befinner mig i. Jag kan gå en timme tidigare och träna eller handla för att det ju inte annars går ihop med dagishämtning. Det visar sig förstås i lönekuvertet, men det får det vara värt. Jobbar fortfarande inte fredagar, mest för att M ska slippa vara på dagis fem dagar i veckan. Och kanske ganska mycket för att jag behöver lite extra ledig tid, ett stort plus för det är att veckan blir kortare och jag inte alls tröttnar. Det är kul att gå till jobbet! 

Träna ja, jag nämnde det här ovan. I höstas tog jag hjälp av en pt för första gången i mitt liv. Inget jag riktigt prioriterat tidigare trots att jag behövt. Men nu kände jag att det får vara värt det. Och det är det! Jag hade ju helst tränat varje gång med henne, men nu kör vi avstämningar då och då. 
Har ett träningsprogram jag kört och sett fina resultat, jag gillar ju att träna, men har lite svårt att komma över tröskeln. Kört rätt bra i höst, men tappade det lite i december pga mancold, jul och annan stress. Men har bokad tid med henne i början av januari och då finns det inga ursäkter längre. 
Prioriteten är att träna upp min rygg som fortfarande är ond mestadels. Vet dock inte om jag nånsin blir helt bra, men lite styrka är ju alltid bra. 

Det här får sammanfatta mitt 2018. Inga bilder, men jag vet att det är där jag fastnar när jag ska göra sammanfattningar sedan tidigare. Så roligt med bilder, men att sålla bland alla tusentals tar udden av glädjen att få ihop en sammanfattning sen. 

Har känt ett sug att få igång bloggen igen, men jag lever ju inget spännande liv, ser knappt några nyheter och lever lite i en bubbla emellanåt, så ofta känns det ju som jag inte riktigt har något vettigt att komma med, men vi ser. Ingen press. :) 
1 Anna:

skriven

Jaaaa! Kom igång igen! Älskar din blogg!

2 moster:

skriven

Så roligt att få ta del av vad du skrivit! Tack fina Marina, hoppas nya året blir ett bra år för dej och att du finner nya positiva utmaningar, du är ju så ung ännu och så har du gulliga Maja som kryddar tillvaron!God fortsättning på nya året som började i förskräckelse med Alfrida! Kram!

Svar: Tack gullemoster! Kram!
marina

3 moster:

skriven

Nej nu är för sällan här o skriver ):

Kommentera här: