malalajka - livet just nu

Det här med att vara nybliven förälder är något oerhört stort och det tar lite tid att landa i. Jag fattar fortfarande inte att vi lyckats skapa ett nytt litet perfekt liv, som vi nu är ansvariga för och tar hand om, som äter och växer hela tiden. Det kommer säkerligen att bli lite babbel om det här på bloggen (fortsättningsvis) eftersom det nu inte händer jättemycket annat än att ta hand om liten Maja och försöka landa i vardagen. Kanske vi någon gång får lite rutiner också. Och kommer oss ut och gör lite spännande saker. 

 

Det jag märker är att jag är helt luddig i huvudet. Visst att jag är vimsig (graviditetshjärna/amningshjärna), men det var jag ju redan under graviditeten. Nu är det en annan sorts luddighet. När jag utövar socialt liv så känner jag att jag tappar tråden hela tiden och liksom inte har koll på början och slutet av det jag berättar. Tappar den svagt röda tråden hela tiden. Som bomull runt om. Jag känner mig lite korkad rätt och slätt.

Och trötthet. Jag sover (PEPPAR PEPPAR, lär ju inte hålla i sig så länge) bättre nu än sista månaderna av graviditeten, men ändå är tröttheten så tung. Jag som normalt har svårt att somna, somnade sittandes igårkväll när jag ammade. Que? Det är säkert någon hormonell omställning och att jag säkert inte sover så tungt när jag väl sover. 

 

Sedan kommer vi till de här prövningarna i hemmet. Med pappan och hans roll. Eftersom han inte riktigt är behjälplig vad gäller mat till Maja av förklarliga skäl så har han lite mer ansvar för själva markservicen, det betyder matlagning (ja, den har han ju hand om nästan jämt ändå) och uppröjningen i kök och andra diverse uppgifter i hemmet.

Som några av er vet har jag ärvt min mors syn på köksstädning. Det betyder att NOLL vattendroppar på bänkar är godkänt, resten underkänt. Ja, min syster frågade en gång om jag inte skulle skrubba hål på diskbänken som jag torkade och fejade... Det är lite av min grej det där. Jag KAN inte slappna av om det är stökigt i köket. 

Min make delar kanske inte riktigt min syn på det och städar ungefär varannan dag, när han tycker det börjar bli tomt i besticklådan eller i skåpen med glas. 

Det betyder att det ser ut som en knarkarkvart i vårt kök. Typ hela tiden (enligt mig). Ibland kan jag inte hålla mig och då är jag där och röjer - och känner ett oerhört lugn efteråt. Men nu försöker jag inte titta dit och se misären, utan väntar snällt att han städar upp.

 

Idag t ex, ser det ut så här. Jag sitter i soffan och blickar åt ett helt annat håll för att slippa se eländet. (men idag ska det röjas har jag hört!)

 

 Varför kan man inte släppa sånt här? Vad gör det om det är lite stökigt och skitigt i hörnen? Jag har ju inte så mycket problem om det råkar vara grejer framme annars, men just köket är tydligen ett känsligt kapitel för mig...