Det där med ensam med barn

Det här med att leva själv. Eller ja, själv lever jag ju inte, jag har ju min Maja, men att inte leva med Majas pappa är faktiskt inte som att glida på en räkmacka. Jag må ha skött det mesta själv under all tid förut också, men ändå att ha någon där som kunde ta över en stund. Jag fick gå på toaletten själv. Kunde ta en tur ner med soporna utan att ha följeslagare eller åka ner och handla en stund utan att det ska ta en halvtimme och strida med barnet som inte ska ha den där vattenpistolen. 
Normalt har jag henne 12 dagar och så har F henne 2 dagar. Varannan helg har han henne alltså, och varför vi har det så är att Maja ju har sitt dagis här ute och F bor i stan. Då funkar inte vecka-vecka, även fast det är önskvärt i framtiden - att hon får vara med pappa lika mycket som mamma.
Att ha henne i tolv dagar. Det är ganska lagom, efter det behöver jag lite andrum och paus. Få vila öron och tålamod. Få gå på toa själv och ha morgonrutinerna själv.
Nu har jag haft henne en vecka längre än vanligt, och det är gränsfall av vad jag kallar att vara god mor. Oavsett om vi varit på stugan eller hemma så har jag 100% ansvar, dygnet runt. Om någon ska se efter Maja en stund så behöver jag be om det. Det finns ingen självklar person som tar henne utan att jag behöver fråga. Jag tycker inte om att behöva be om att någon ska ha hand om henne även fast hon är lätt att göra med, men det är det där samvetet som spelar in och att jag känner att jag inte tar hand om mitt barn även fast det gäller kanske en timme.
 
Nej, det är ingen dans på rosor. Jag må vara ensamstående den största delen av tiden, men de som är 100% ensamstående hela hela tiden och inte har de där varannan helgerna fria, de kräver guldrosor och konfetti. För om jag ska vara egoistisk, så känns det ibland som jag också förtjänar den där konfettin. 
 
 
1 Anna:

skriven

Guldrosor och konfetti till dig också! Champagne med för den delen!

Kommentera här: