Tisdagsblogg

Bara för att del två av 2017 segar lite, så bööör det ju inte stoppa den här guldbloggaren. Det är ju hemskt att jag börjar ungefär alla inlägg så, det är väl för att jag helt enkelt börjar ett mastodontinlägg som jag aldrig riktigt hinner klart med. 
Tillbringar dagarna framför datorn, men sedan är det liksom stopp. Att sätta sig vid datorn hemma med en trotsig treåring i byxbenen är liksom ingen vinnande kombo. 

Så ja, börjar med liten urladdning, så kan vi gå vidare sen. 

På tal om trots ja. Hon är inne i någon ny fas nu tror jag. Alternativt så är hon så otroligt utled på mig då hon var krasslig förra veckan och fick vara hemma med mig från tisdagen. På riktigt - jag ÄLSKAR mitt barn över allt annat i världen, allra mest liksom. Men ibland tycker jag lite mindre om henne. Det må vara hemskt att säga (det är inte jag som myntat uttrycket, men jag kan säga att det passar in på mig ibland, speciellt i dessa faser) 
Igår när jag hämtade på dagis så kunde jag inte hjälpa henne nå en grej i bilen (pga att jag körde i fruktansvärt väglag, dessutom har vi cirka nio minuter hem, så det är liksom ingen katastrof) och hon skrek att hon INTE VILLE HEM TILL BLÅA HUSET. Hon skulle prompt tillbaka dagis. Inte roligt.
Och det sista hon frågade innan hon somnade var - "Ska jag fara till dagis imorgon?" och när jag svarade ja, så somnade hon på en sekund. 
Jag har klösmärken både på armar och axel. Och fick en sugproppshylla från duschen kastad på mig häromkvällen. Treåringar är starka som oxar. 
Det är liksom som att hon inte hör mig. Oavsett om jag pratar lugnt, högt, eller t.o.m skriker (för ja, det gör jag. Mitt tålamod är inte vad det varit. Hoppas jag inte är en dålig mamma för det) 

Frågade pappan om han kunde tänka sig att förbarma sig över sitt barn i helgen så jag skulle få andas lite och vara tyst en stund, men det blev inte heller. Han kom och lagade middag åt oss på söndagen efter en liten utflykt till guffar Js husbygge (och en Föglötripp innan dess) i alla fall. 

Och - hade hon varit sjuk denna vecka också hade han fått vabba, för jag måste få paus och komma bort hemifrån en stund. Den där inre stressen snurrar på i skallen och jag minns inte vad jag ska göra, tappar fokus hela tiden. 

Pust. Att vara själv största delen av tiden är banne mig ingen dans på rosor. Utöver det är det jag som får planera allt, även när pappan ska resa bort på hans Majahelg. Sånt gör mig både besviken och irriterad och gör att stubinen blir ännu lite kortare. 

Nå - slut på klagan. I helgen (på Fs Majahelg) fick jag ordna annan barnpassning för då ska jag iväg och samla energi, bubbla och bo i svit på Havsvidden. Och ja, hade jag inte ordnat barnpassning hade jag fått ställa in. Så funkar det tydligen i min krassa, konfliktundvikande värld. 
 
1 Kusin Linnea:

skriven

Kommentera här: