Bättringsvägen

Under veckan hos pappan så försökte jag roa M med lite småpyssel. Jag ska ju röra mig i den mån det går, så länge det inte gör ont. Jag får inte lyfta mer än 5 kg, vilket varit den största utmaningen med en 16 kilos avkomma. Men trots att hon är fröken trotsig just nu så har hon varit väldigt hjälpsam och klättrat dit hon ska när jag bett om det. 

Självklart ville Maja också ha plåster på ryggen, precis som mamma. Det höll på ungefär i tio minuter, sen var det bra med sjukligheten.

Vi var ner till mitt jobb och hälsade på en stund en dag och stannade till på Lisco och köpte lite pyssel, bland annat ett smyckeskrin som Maja själv fick sätta fina klistermärken på, som såg ut som urtjusiga diamanter. Väldigt fint! 


Vi gjorde också gipsfigurer, eller ja, figurer är kanske att ta i eftersom jag misslyckades lite när jag rörde ihop det sista, så det blev bara små yttepyttegrejer som kunde göras till magneter och broscher, själva stora hästen blev det inget av den här gången.......

Såklart skulle gipsgrejerna fixas till med lite färg också.

Moster och kusinerna kom och hälsade på en dag också. Glatt för både mig och Maja med lite leksällskap och pratsällskap. Dessutom hade syster lagat paj så vi hade riktig fest! Sen fick Maja springa av sig lite ute och gunga med favorit-Sissi (Felicia).

Nyduschat barn (traumatisk sysselsättning än så länge) men efteråt får man mysa med nappar, mjukiskissen och mig i sängen och med Greta Gris på Netflix. Greta Gris kan vara det trööööökigaste som gjorts i tecknad väg och det var ungefär det enda som Maja ville se hela veckan.

Annars var vi båda ganska nöjda med en rätt lugn vecka med ganska mycket vila och lugn. Helgen efter fick Maja däremot aktiveras i kapp den lugna veckan då hennes halvsyster hälsade på och de sprang av sig på Smartpark. 

Operationen

Så. För två veckor sedan så opererade jag mitt diskbråck i ryggen. F kom ut så han kunde föra Majan till dagis på måndagen. Själv åkte jag till stan och duschade ordentligt innan jag sov i några timmar. Sen vaknade jag, tidigt som attan, fattade mig inte på Fs nya kaffemaskin så jag blev utan morgonkaffe, duschade med antiseptiska medel och for till sjukhuset vid 07:30. Där blev jag omklädd och fick huvudvärk, pga inget morgonkaffe. Och så fick jag vänta. Och vänta. Operation tydligen klockan tolv. Törstig och kaffeabstinensig låg jag och läste och vilade, fick dropp och så blev klockan tolv och det var dags att rulla ner till operation. 


Sen vaknade jag och var opererad. Ungefär så kändes det. Och då var klockan en bit efter tre. Det där med sövning alltså, så himla sjukt! Huvudvärken var kvar och smärtan var inte jättekul, men efter drygt en timme på uppvaket med morfin så rullades jag tillbaka där det första jag gjorde var att stiga upp och gå till toaletten. Tänk - jag kunde gå sådär direkt! Smärtan ner i benet då var inte riktigt att leka med.

Nå, sen låg jag och gaggade på. Fick äntligen både dricka och äta (tomatsoppa. Jag är inte överförtjust i tomatbaserade grejer) och det var ändå (himmelskt) gott. F kom och hälsade på och jag läste vidare tills jag äntligen skulle få sova för natten. Det där med att ligga på sjukhus är inte riktigt min grej. Inte superkul. 

Sov förstås apdåligt. Vaknade klockan sju av att de kom och tog tempen. Tänkte att det var lika bra att vakna, men det hade jag kunnat hoppa över, för frukosten serverades inte förrän halv nio. 
Och sen var det lite dittan och dattan (smärtstillande, fysio, övningar och doktorsbesök) innan jag blev utskriven där vid 10. 
F hämtade. Installerade mig i säng och knixade med teknik tills han svor och gick tillbaka till jobbet. 

Och där kunde jag ligga och kolla Netflix. En tisdag i juni när solen sken. Utan att behöva göra NÅT! Jättekonstigt!

Sen kom Majan och lugnet var slut. :-)

Jag stannade kvar till fredagen då F slutade jobbet och påbörjade sin Majahelg. Jag for hem och njöt av tyst hus. Och en fixad rygg! Nu ska väl allt bli bra? 

Dropp och bok och väntan.
En helt bedrövlig bild som inga filter i världen kan hjälpa, rödfläckig och skev. Var rätt trött och mosig av värkmedicin, men den tjusiga sjukhuspyjamasen piggar ju upp.
Som sagt. Sjukhusklädseln. Dessutom lyckades jag med fylleknäppning noterade jag morgon efter när jag äntligen kröp i mina egna kläder. Men nä, inte fan är de snygga. Varför inte enhetligt mörka istället??

Skära lite

Idag är det dags att packa väskan och åka till stan. F kommer hit ut ikväll och sover här och för Majan till dagis imorgon, hennes sista dag innan sommarlovet för övrigt. 

Och jag åker som sagt till stan. Där ska jag förbereda mig lite inför morgondagen, kanske bli lite nervös, och duscha innan jag ska sova. Imorgon blir det tidig uppstigning och dusch igen med desinfektionsmedel, innan jag ska befinna mig på kir B på sjukhuset klockan halv åtta. 

Sen får jag förhoppningsvis lite mer info om allt från doktor Janek innan jag blir förberedd för operation.

Mitt ryggont som jag plågats av hela vintern och våren visade sig efter magnetröntgen vara ett rejält diskbråck på L5 (den vanligaste disken att få diskbråck på) och även buktande diskar nedanför, som de inte gör något åt. Men efter besök hos ortoped Janek som jobbar som specialist på TYKS i Åbo så konstaterade han att det satt så tokigt att nerven inte skulle hitta utrymme där och fortsättningsvis "klämmas fast", vilket ger all smärta och strålning ner i högra skinkan, låret och ner i vaden. Därför är operation nödvändigt. 

De flesta diskbråck läker av sig själv på 6-8 veckor, sen kan man ge det ytterligare ett halvår, men eftersom det här inte gett med sig så lär det inte läka av sig själv. Det intressanta är att efter besöket så har det släppt lite, själva ryggontet har blivit bättre, men har fortfarande strålningen kvar ner i benet. Mitt i allt blev jag nervös att allt gått tillbaka och allt detta skulle vara onödigt. Jag som haft såå ont och lidit hela våren. Men som sagt, strålningen är kvar så nu känns det bara bra att jag så snabbt får hjälp. 

Har legat på sjukhus två gånger i mitt liv, förutom när jag själv föddes. 2004 när jag fick proppar i båda lungor, då låg jag på akutvårdsavdelningen på Karolinska i ett par dagar, och sedan när Maja föddes 2014, då var jag på sjukhus i en vecka. Är alltså inte jättebekant med sjukhus. Har blivit sövd en gång (vid kejsarsnittet) men då var jag så slut att jag knappt var medveten om vad som skedde. Nu är allt så planerat. Då ska jag väl inte behöva bli nervös? Ändå så tänker jag ju på allt som kan hända. Kanske inte vid själva ingreppet, jag litar helt och fullt på dr Janek, men om det blir komplikationer efteråt. Kanske jag får nån propp som gör att jag kolavippar? Nå, ska ju förstås få sprutor med blodförtunnande direkt efteråt så det borde inte hända. Men ja, hjärnan spelar en ett litet spratt såna gånger. 

Jag återkommer med uppdatering efter operationen, om jag lever då. :-)