Det här med tänder

Tänder är lite aktuellt i vår lilla familj nu. Dels har M tandläkartid (4-års koll) på fredag och tydligen (?) fick jag feeling och bokade mig en tid jag med. Jag ogillar tandlälkare, låt mig förtydliga - inte personer som ÄR tandläkare, utan själva yrket de utövar. 
Har haft mycket problem med mina tänder under ungdomens hårda år, vilket har lett till att jag i princip har lagningar nästan överallt. Nu har jag inte haft något nytt hål på säkert 15-20 år, däremot börjar ju gamla lagningar att gå sönder, så det är ju liksom som att göra om pinan igen. 
Här saknar jag min gamla tandläkare från Stockholm. Där hade jag världens bästa, arbetade med laser och var lugnet själv, dessutom var han trevlig. 

Nå, det var inte det jag tänkte berätta om. Utan det här med mitt barn som är fyra nu. Förhoppningsvis dröjer det ett par år innan hon BÖRJAR TAPPA TÄNDERNA! Det här ger mig sån enorm ångest alltså, jag minns själv när tänderna var lösa, men jag var så ofantligt rädd (?) att plocka bort dem, trots att de i princip inte ens satt fast längre. Vet inte om det var smärtan (eller ja, det gjorde väl knappt ens ont då de knappt satt fast), eller det lilla det blödde efteråt som var värst. 

Hur som helst så är jag osäker på hur jag ska tackla att mitt barn behöver hjälp av mig när hennes tänder är lösa och ska ut. Jag ryser av tanken. Jag ryser när syterbarnen bara SÄGER att de har en lös tand. 

Det här med föräldraskap ändå. 
 

*RYS*
 

Måndagsträningen som BLEV AV!

I oktober började jag träna lite med PT. Jag kände att jag behövde göra från grunden, ordentligt, för att få ordning på min rygg som fortfarande är ond efter diskbråcket jag hade ifjol. 
Sagt och gjort. Träffade PT-Jess som jag kände lite sedan tidigare, hon är dessutom utbildad lite mer med medicinsk träning, vilket jag kände passade min skraltiga kropp. Fick mig ett träningspass som jag var väldigt duktig att köra två gånger i veckan. Ivrig som tusan och märkte snabbt förbättringen. SÅ KUL. Sen kom förkylningen i december. Mancold från helvetet som den kan kallas. Och såklart tappade jag tråden. Julen kom emot med chokladaskar och knäck, skinka och potatislåda, sillar och smetana. 

Sen. Är. Det. Så. Trögt. Att. Börja. Igen. 

Mejl från Jessica. "Dags för ny träff". Och där hade redan nya förkylningen kommit som ett brev på posten. 
Nå, nu har jag bokat ny tid nästa vecka och den ska jag FAN gå på. Få ett nytt schema och nytändning. 
Och i det där mejlet kom lite pepp om att följa med på lunch-cykling, vilket jag GJORT IDAG och klappar mig lite på axeln.

Fan, såna här inlägg hatar jag ju annars, när folk lägger ut att de tränar och är så jäkla duktiga. Men ja, här kommer pricken över i:et... 
Efter träningen ska man äta nyttig och bra mat. Jag lagade det onyttigaste på månader igårkväll, mest för att jag hade grejer i kylen. Det är kyckling, med BACON, en massa fet CREME FRAICHE och lite riktig GRÄDDA på det. PUST. Gott som tusan, men de där kalorierna jag förbrände på 30 minuters cykling fyllde jag nog på så det rann över. 
 
 
 
Och halllå. VÄDRET! Man får ju sportlovsfeeling och vill åka till stugan och vara på isen (som förmodligen inte ens håller än) och grilla korv (ja, onyttigt det med) och dricka öl (hmm, jaaa..) 
-4 grader, strååålande sol och vårkänslor i huvudet. 
 
 

Resor och sånt där

Ojoj, om det är något jag skulle önska just nu är en stor hög med pengar så jag kunde åka på ett litet yogaretreat till Grekland i maj. 

Jag har INGEN resa inplanerad, vilket förstås är bra för min plånbok och mina semesterdagar, men fan, jag vill ju ha något att se fram emot, förutom våren och allt som det medför och så vidare.. Och jag skulle tamejtusan kunna åka själv på ett litet retreat. Då har man ju ändå program och så, för en del av dagen. 

Att resa själv annars. Nja, not so much min kopp te. Jag önskar att jag skulle tycka det vore roligt att utforska nya ställen själv, göra precis det man vill, men nä, vill gärna bolla ideer och ha någon att prata med över middag eller drink sen ändå.