Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor.

Hade man frågat mig för sisådär 25 år sedan så hade svaret blivit  
 
1. Lärare
 
2. Kassörska
 
Lärare ville jag bli så jag skulle få skriva med krita på svarta tavlan (ja, det här var ju före whiteboardens tid) för det tyckte jag uppenbarligen var oerhört roligt. Varför exakt vet jag inte. Oftast blev det ju mest bara snett. Och så fick jag eksem av kritorna. Men lärare ville jag bli ändå, således inte för att just LÄRA UT något, utan bara för att få skriva på tavlan. 
 
 
 
Och kassörska då? Det ville jag bli för att jag skulle få trycka på knapparna på kassaapparaten. Det här var innan det drogs streckkoder hit och dit, faktiskt så pass långt tillbaka som att en helt enkelt knappade in summan på ett kvitto. Inget mer, inga specifikationer eller så. 
Under de åren jag faktiskt jobbade i kassa så fick jag utlopp för det här med att knappa in siffror. Det var precis i övergången när Föglöbutiken skulle börja använda streckkodsavläsning, men det var lite krokig väg innan allt togs i drift, så jag fick först slå en tresiffrig kod för vilken typ av vara det var, typ bröd eller mejeri och sedan fick jag knappa in summan. Det var himmelriket för en siffernörd som mig. Jag lärde mig ju ALLA koder utantill och knappade för brinn kära livet. 
 
*drömmen*
 
 
Nu då. Anno 2014 liksom. Jag trivs ju oerhört bra med mitt nuvarande jobb. Siffror är verkligen min grej, och mitt sifferminne får ju blomma ut (nackdel: Min huvudräkning har förslappats, använder räknare till 7+8 ungefär...)
Jag får dessutom knappa massor, nu är det förstås en dator och inte en kassa, men det är ju ungefär samma sak ändå. 
Nackdelen med det här jobbet är att det är så väldigt styrt av datum. Jag kan så gott som aldrig vara ledig fyra veckor i sträck. Jag kan aldrig åka på en semester till solen i mars osv. Fördelar och nackdelar helt enkelt. 
 
Sen skulle jag vilja köra bakom en artist (nej, inte "köra" som i "köra bil" utan som att sjunga).
DET vill jag bli när jag blir stor. En körare. 
 
 

Dag 28 – Det här saknar jag.

Svår rubrik. 
 
Jag saknar förmågan att trivs i köket vad gäller matlagning. Får blackout när jag ska komma på någon maträtt att laga. Kommer på två saker: Tacos och stuvade makaroner. 
Att laga maten är ett mindre problem, det löser jag oftast, även fast det inte tillhör mina favoritsysslor, så det lämnar jag med varm hand åt maken. 
Har en egen diagnos på det här: matdyslektier. För det är vad jag är! 
Jag kan inte öppna kylen, se vad som finns och sedan slänga ihop en middag. I så fall blir det omelett. Eller bananplättar som jag levt av senaste tiden. Snart ser jag ut som ett långt ägg... 
 
(Obs! Detta gäller till 95% då jag ska laga mat åt någon annan. När jag lagar till mig själv är det inte alls samma problem. Denna vecka har jag kockat både pannbiffar med ugnsrostade rotsaker och tsatsiki, och tacopaj.)
 
Jag saknar mina vänner som inte är nära. Vänner för mig är ovärdeligt. Jag har alltid haft ett stort socialt liv, med många vänner. I Sverige skapade jag ett helt eget liv efter att jag blev singel. Det hade varit lätt att flytta tillbaka till Åland och tryggheten då. Istället valde jag att köpa en egen lägenhet, fortsätta jobba upp mig och skaffade nya vänner som jag umgicks med mest hela tiden. Jag hade ett så rikt socialt liv att jag aldrig var hemma. Jag fick boka in hemmakvällar med mig själv för att hinna med tvätt och att ta hand om lägenheten. 
Nu är jag tillbaka på Åland, med mina fina vänner som jag känt länge, och även några nya vänskaper som jag värnar mycket om. Men på samma sätt som jag saknade vännerna på Åland när jag bodde i Sverige, så saknar jag nu alla mina vänner i Sverige när jag bor här. Som tur är så är det inte så långt till Stockholm!
 
Jag saknar mer ledig tid. Hade jag haft råd att jobba deltid hade jag med glädje gjort det. Min lediga tid är för mig helig. Hur jag ska hinna koppla av och göra allt roligt som man inte hinner annars vet jag inte. En svår kombo. 
 
Pengar gör ju ingen lycklig, men nog tusan skulle det vara glatt att ha ett fett bankkonto a la Wiklöf ibland. Bara sådär emellanåt. Att man absolut inte behöver tänka på vad man lägger slantarna på. Kommer dock aldrig att hända. 
 
Tja, annars tycker jag att jag har det jag behöver. Jag har ett jobb, jag har ett hem, jag har en fin make och familj, jag har två (tre) kissor, jag har vänner och jag har mat på bordet. Det räcker faktiskt väldigt långt!