Kurre

Igår fick jag en hälsning från min "förstfödde" (okejdå, det är en katt, men det var min första lilla bebis ändå hälsar den här crazy catladyn) från hans husse Lasse. 
 
Kurre börjar bli gammal. Han fyller 15 år i maj och han flyttade till oss när han var 1½ år 2003 så han har ju hängt med ett tag. Nu bor han hos sin "farmor" i Sigtuna och har gjort det sedan jag och Lasse flyttade isär. Tråkigt förstås, det blir ju inte att träffa honom så ofta, nu är det flera år sen sist. 
Nu har han fått problem med tänderna. Tänkte först att det var pga att fodret var för hårt och att hans tänder börjar bli gamla, men det visade sig att han har TR, en sjukdom som kattor kan få som gör att den lilla kattkroppen "äter" upp tänderna, så på den ena sidan i nedre käken har han inga tänder kvar. Nu ska han få testa ett annat foder som är lite mer lättuggat. Problemet är bara att han är kinkig, har ätit samma foder i alla tider och det har varit måttligt populärt att försöka ge honom något annat. 
 
I övrigt är han i väldigt god kodition trots att han varit innekatt i hela sitt liv och numera lever ett stillsamt liv. 
 
Kurre kan vara den vackraste katt som finns, och han har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Den dagen han inte finns mer vill jag inte tänka på, för tänker ofta på honom trots att jag inte kan klappa honom så mycket som jag vill. 
 
En alldeles färsk bild på "gamlingen". Här ser han både sur och gammal ut. 
 
 
Här är han bara så ohyggligt fin. Världen vackraste katt! Med STOORA tassar!
 
 
 
 
Han finns förstås förevigad med sina extra tår på en av mina tatueringar också. :) 
 
 
 

Årets djurvän. Not.

 Jag kanske inte riktigt vinner pris som årets djurvän direkt efter de senaste veckorna. 
 
När det var som riktigt kallast, ja, termometern låg nånstans runt -15 - -17grader och jag hade varit och hämtat ved (en ganska vanlig syn hos oss senaste tiden) och då hade Hörrukissen kikat in i vedboden. När jag gick ut därifrån så ropade jag på henne att hon inte skulle bli kvar, men det var helt tyst så det lät inte som hon var där inne. 
Sisådär 5-6 timmar senare undrade jag var hon höll hus, när det är snö och kallt brukar pälsbollarna bara vara ute en kort stund åt gången, om de ens går utanför dörren. Det där med att jag eventuellt hade stängt in henne i vedboden hade jag helt glömt bort. 
Precis när jag skulle gå och lägga mig gick jag ut på trappan och ropade igen, men ingen Hörru - men då slog det mig att hon säkert är i vedboden. Och mycket riktigt skramlade hon fram från nåt gömställe när jag kom och öppnade dörren. Stackars fryskatten.  
 
 
 
Och nästa grej då. Jag hade varit en god medborgare och lagt ut lite extra bröd till fåglarna, så de skulle ha något att knapra på, men mitt i allt en dag så hade vi ett annat besök i trädgården då Bambi hälsade på och åt upp brödkanterna. Nå, mitt empatiska hjärta gladdes åt att hen fick sig lite i magen. 
Någon dag efter så tyckte jag att julbelsyningen i trädet var lite skral. Gick ut och såg att sladdarna var i ett virrvarr och att ena kontakten var urdragen och låg en bra bit över staketet. Då hade ju lilla Bambi varit och letat mat och förmodligen blivit skrämd och trasslat in sig i sladdarna och fått dem med sig över staket och grejer. Stackars liten, fick riktigt dåligt samvete. Nu lägger jag inte mat åt dem där längre, utan lite längre bort från huset. 
 
 
Och förstås ska vi inte glömma lilla Zoda.
En kväll så hittade jag inte henne när jag skulle gå och lägga mig. Eftersom jag antog att hon var inne (ute=snö=livsfarligt) och det är relativt begränsat med ställen att hänga på, så tyckte jag det var väldigt märkligt att jag inte hittade henne. Letade under soffan (där det absolut inte går att gömma sig) och andra märkliga ställen, men ingen Zoda. 
Nå, jag tänkte att hon kanske gått ut ändå och led en stund med henne att hon skulle få vara ute hela natten, men ja, hon är ju ändå ett djur med päls, så hon lär ju överleva det (men ändå värkte det lite i mattehjärtat) 
När jag väl lagt mig så hörde jag ett småkrafsande, eller som någon rörde sig vid sängen. Funderade om hon hamnat bakom gaveln, men tänkte att så liten är hon inte.
Sen kom jag på det! Tidigare på dagen (ja, kanske tio timmar tidigare) så hade jag dragit ut en av lådorna under sängen (vi har sängstomme med lådor under) och under ett obevakat ögonblick så hade hon förmodligen hoppat in i lådan och blivit under sängen på nåt sätt, ja, man kan liksom hoppa mellan lådorna där under, är lite mellanrum. Och mycket riktigt - när jag öppnade lådan så kröp hon ut. Men inte att hon skulle jama eller något på hela dagen. Knäppa kissen!
 
 
Som sagt - vinner nog inget pris för mina djurinsatser detta år.....
 
 

Äntligen hemma igen!

Zoda var ju borta i alldeles för många dagar. Jag tror hon var hemma på måndagen sist och sen var hon borta i fem dagar och lika många kalla nätter. Vädret var ju inte heller det bästa med en massa regn och rusk. Jag var så säker på att örnen tagit henne och blev helt blöt i ögonen bara av att tänka på vilken flygtur hon fick som sista (nåja...) upplevelse. 
 
I lördagskväll skulle jag gå och kika på en grej längs vägkanten (ja, det som avhandlats på facebook - en äcklig hög med något oidentifierbart som eventuellt var en slemsvamp eller liknande äckligt) och när jag kom tillbaka till gården så KOMMER HON SPRINGANDE! 
Alltså! Jag hade ett saltpaket i handen som jag bara slängde på marken och lyfte upp henne och kramade henne länge. Sket i eventuella fästingar - jag var bara så jävla glad att hon var hemma. Jag som redan sörjt lite.
 
Hon fick en skål med grädde och åt med god aptit. Jag tyckte hon luktade lite unket, så jag vet inte om hon varit instängd någonstans, eller var hon nu varit. Det får vi ju aldrig reda på. 
Nu har hon legat inne och tagit igen sig sen i lördagskväll. Igår (måndag) var hon ute i några timmar, men hon är inte jättesugen på att vara ute just nu. 
 
Folk kanske tycker jag är lite knasig vad gäller våra kattor (de är ju "bara" djur), men de har alltid varit mina bebisar och de är mig så kära så det aldrig skulle gå att "skaffa en ny om de dör" som ersättning. De har ju alla olika personligheter och jag gör nästan vad som helst för att de ska vara nöjda (curling, curling) och glada och tycka om mig. Och jag tror jag lyckats med det.