Den stora köksprövningen

Det här med att vara nybliven förälder är något oerhört stort och det tar lite tid att landa i. Jag fattar fortfarande inte att vi lyckats skapa ett nytt litet perfekt liv, som vi nu är ansvariga för och tar hand om, som äter och växer hela tiden. Det kommer säkerligen att bli lite babbel om det här på bloggen (fortsättningsvis) eftersom det nu inte händer jättemycket annat än att ta hand om liten Maja och försöka landa i vardagen. Kanske vi någon gång får lite rutiner också. Och kommer oss ut och gör lite spännande saker. 
 
Det jag märker är att jag är helt luddig i huvudet. Visst att jag är vimsig (graviditetshjärna/amningshjärna), men det var jag ju redan under graviditeten. Nu är det en annan sorts luddighet. När jag utövar socialt liv så känner jag att jag tappar tråden hela tiden och liksom inte har koll på början och slutet av det jag berättar. Tappar den svagt röda tråden hela tiden. Som bomull runt om. Jag känner mig lite korkad rätt och slätt.
Och trötthet. Jag sover (PEPPAR PEPPAR, lär ju inte hålla i sig så länge) bättre nu än sista månaderna av graviditeten, men ändå är tröttheten så tung. Jag som normalt har svårt att somna, somnade sittandes igårkväll när jag ammade. Que? Det är säkert någon hormonell omställning och att jag säkert inte sover så tungt när jag väl sover. 
 
Sedan kommer vi till de här prövningarna i hemmet. Med pappan och hans roll. Eftersom han inte riktigt är behjälplig vad gäller mat till Maja av förklarliga skäl så har han lite mer ansvar för själva markservicen, det betyder matlagning (ja, den har han ju hand om nästan jämt ändå) och uppröjningen i kök och andra diverse uppgifter i hemmet.
Som några av er vet har jag ärvt min mors syn på köksstädning. Det betyder att NOLL vattendroppar på bänkar är godkänt, resten underkänt. Ja, min syster frågade en gång om jag inte skulle skrubba hål på diskbänken som jag torkade och fejade... Det är lite av min grej det där. Jag KAN inte slappna av om det är stökigt i köket. 
Min make delar kanske inte riktigt min syn på det och städar ungefär varannan dag, när han tycker det börjar bli tomt i besticklådan eller i skåpen med glas. 
Det betyder att det ser ut som en knarkarkvart i vårt kök. Typ hela tiden (enligt mig). Ibland kan jag inte hålla mig och då är jag där och röjer - och känner ett oerhört lugn efteråt. Men nu försöker jag inte titta dit och se misären, utan väntar snällt att han städar upp.
 
Idag t ex, ser det ut så här. Jag sitter i soffan och blickar åt ett helt annat håll för att slippa se eländet. (men idag ska det röjas har jag hört!)
 
Blundar, andas och låtsas inte se. 
 
 Varför kan man inte släppa sånt här? Vad gör det om det är lite stökigt och skitigt i hörnen? Jag har ju inte så mycket problem om det råkar vara grejer framme annars, men just köket är tydligen ett känsligt kapitel för mig...
 
 

Två veckor

Idag är det två veckor sedan den där oerhört stora dagen. Den dagen vår fina, lilla, perfekta kärlek kom in i våra liv. Som alla säger - det känns som igår, å andra sidan känns det som hon alltid varit hos oss. Nå, så kanske jag inte skulle uttrycka mig ändå, för jag har inte helt landat i min nya roll även fast sen känns mer och mer rätt för varje dag som går. Det är fortfarande så mycket som är ovant och som jag inte kan, men uppenbarligen har jag klarat av min nya roll rätt så bra sen Maja kom in i våra liv, för hon växer så det knakar och har passerat sin födelsevikt och mer därtill sen vi kom hem. 
 
Jag funderar fortfarande mycket på hur den 10 oktober faktiskt blev. Att det inte var så mycket som gick enligt plan. Jag vet inte om jag ska känna mig mer bitter över att jag inte fick vara med när Maja föddes, men på samma gång är jag så oerhört lycklig över att det ändå gick bra till slut. Att vi fick en frisk dotter, även fast det var en krokig väg dit. Det känns ändå som det viktigaste, att hon mådde bra. 
Sen har jag ju aldrig upplevt en vanlig förlossning, så jag "vet" ju inte hur det ska kännas heller. Nåja, det ska ju komma en förlossningsberättelse bara jag hinner få ihop den, så jag behöver ju inte älta det här i vareviga inlägg. 
 
För att fira tvåveckorsdagen så har vi haft finbesök från Sund, då Matilda och mamma Frida kom och hälsade på. 
 
Här har vi en som vet hur man poserar när en kamera åker fram.
 
De hade med sig ett badkar (Tack!!), så äntligen kunde vi bada fröken hemma också. Det fick bli fredagskvällens bestyr, när pappa kommit hem från en blixtvisit till Stockholm (ja, det är väl lika bra att börja öva på att vara själv, om en vecka är det slut på hans första del av pappaledigheten)
 
 
Allt det här fina, mjuka håret har blivit tvättat ikväll. 
 
 
Efter bad, ren pyjamas, mat x 4 och en massa närhet somnade kärleken äntligen i sitt nest.
 
Nu är det nog också dags för den ömma modern att försöka sova lite. Gissningsvis dröjer det inte alltför många timmar innan det är dags för mat igen. 
 
Sen får vi vila upp oss lite inför morgondagens äventyr också, då blir det premiärtur till Föglö för att hälsa på mormor och morfar. 
 
 
 
 
 

Sen sist...

Om jag tänkte få ihop en liten förlossningsberättelse som nästa inlägg så lär ni får vänta. Och jag tänker varje dag att jag borde få ut ett litet inlägg, kanske eventuellt med någon enstaka (!) bild på vår finaste lilla dotter. 
 
Imorgon är det en vecka sedan vi kom hem, sedan vi lämnade trygga BB. Jag måste verkligen slå ett slag för vårt fina BB här på Åland. Så många som sa att vi ju har ett fantastiskt fin avdelning här, men man förstår nog inte riktigt det förrän man varit där. Pappan får bo gratis, betalar endast för lunch och middag, vilken ju serveras med namnlapp på bestämda tider. Barnmorskorna kommer in med mediciner på de tidpunkter de ska intas. Vid varje skiftbyte är de så himla pålästa och kan liksom ALLT om vad som hänt sedan sist (ja, jag hann ju med ganska många olika barnmorskor och de flesta av dem hade jag ju flera gånger om). Vid alla små och stora frågor var det bara att ringa på klockan så kom de inom ett par minuter. Alla så himla vänliga och rara. Jag saknar dem allihop!
Maten serverades på fasta tider (okej, middag kl 16 är ju lite ovanligt, men efter x antal dagar där så var det helt naturligt) Och däremellan var det fika och kvällste med mackor och yoghurt. Alltid med en diskret knackning på dörren och informationen att det var serverat. Det var en bubbla utan dess like och jag kan ju förstås förstå att papporna tycker det blir lite långtråkigt, men jag trivdes riktigt bra, jag slapp fundera på något annat än amning och bebis och fick liksom allt serverat inklusive all klok kunskap som de besitter hela högen. 
 
Vårt trånga rum 8A på BB.
 
Sedan vi kommit hem så har vi landat lite. Första dagarna sov Maja mestadels, vi fick väcka henne var fjärde timme så hon skulle få mat. Sedan vände det och jag fick uppleva amningsmaraton och blev lite förskräckt. Är det så här det är?? Att ha en bebis klistrad vid sin barm timtal i sträck?? Så fort jag lyfte bort henne var det en siren som startade och hon verkade som hon inte fått mat på flera dagar. Panik på kliniken ungefär. 
 
Häromkvällen hade vi idel intressanta diskussioner mellan amningarna. Här iklädd en oerhört stor body (enligt lappen storlek 50)
 
I helgen kom farfar på besök också, nyfiken på sitt färskaste barnbarn. Väldigt fint att ha honom här, även fast jag själv inte riktigt landat i mitt nya liv ännu, men allt gick bra och Maja var väldigt snäll (förstås kom mormor och morfar och hälsade på igen så de fick hänga en stund med fröken och oss andra)
 
 
Mamma lyckades knäppa den enda bilden på alla tre. 
 
Annat Maja gör (förutom äter): Bajsar och sover. Herregud vad bebisar kan bajsa!! Och vad de kan sova. Och hur vackra de ju är när de sover. 
 
Något nest har hon inte sovit i på nätterna än, utan det är nära nära mamma så maten inte är långt bort.
 
 
Emellanåt lyckas vi vila samtidigt som lillfröken sover också. Eventuellt kanske det här är en "sen morgon" också. Det har nämligen hänt att vi inte stigit upp förrän mot lunchtid...
 
Eftersom den ömma modern lidit av svår huvudvärk sedan i helgen, kombinerat med hormoner (obs! Ej bra kombination, undvik!) så funderade jag på det här med napp. De rekommenderade att Maja skulle ha bra grepp vid amning innan man börjar blanda in nappar. Det har hon ju, så idag har vi introducerat henne till nappvärlden. Har ju hört att många barn är väldigt skeptiska till dem i början, men jag måste säga att hon accepterade den väldigt fort. Och HEJ! En helt ny värld öppnade sig! Jag kunde lägga ner henne i nestet efter amning och stiga upp och gå på toaletten utan att sirenen startade! Ja, det var det bästa beslutet på en vecka det.
 
 
 
 
Idag har vi också försökt lindra moderns huvudvärk med premiärtur i barnvagnen. Promenaden var väldigt lyckad, men någon huvudvärk ville dock inte försvinna. Efter det sov fröken i ett par timmar ute i friska luften (nojan att vi klätt henne för lätt!!!) och sen var en rosig och hungrig liten bebis när hon vaknade. Sötnöt. 
 
Pappa och Maja.
 
 
Har konstaterat att vi inte har så mycket kläder som passar fröken just nu, det mesta är lite större (som ju är bra, trist om allt passar nu, då är det ju snart urväxt) som den här fina teddyhalaren som fröken fick från Cicci på babyshowern. Den fick ändå invigas idag och nog hade hon det mojsigt mysigt där innanför sen.