Fast för livet?

 Precis i början av graviditeten så fick jag ju en propp i benet. En djup ventrombos som det så vackert heter på doktorsspråk. Direkt sattes jag in på fragmin-behandling, som jag ändå skulle ha börjat med, men de tyckte tydligen inte det var någon brådska med det, utan tänkte vänta tills jag var i vecka 16, men sen hann proppen före.
 
Jag började min behandling med den starkaste dosen i sprutorna, det var 0,72 ml att spruta in i magen. Det låter inte mycket men det känns som en liter ungefär när det svider och sticker av vätskan. 
Sedan fick jag minska på dosen, men ta sprutorna två gånger per dag istället. Nu var det bara 0,2 ml per gång, så det var ju glatt, men däremot ett extra stick i magen. 
 
Räknade ut att jag tagit närmare 450 sprutor sedan i mars. Det är rätt många stick i den där arma magen det...
 
 Nu äntligen snart ett minne blott.
 
Jag har ju gjort blodutredningar och tagit blodprover för att se till att mina värden är bra hela tiden (vilket de varit) och fortsatt med sprutorna även efter att Maja fötts. De hittar inga fel på mitt blod. Några veckor efter förlossningen blev det ett besök till hematologen för att konstatera att de nog tyckte jag skulle fortsätta med marevan resten av livet. Detta pga att jag drabbades av lungemboli för tio år sedan. Här är det lite så att "en gång är ingen gång, två gånger, då är man fast för resten av livet". Fast med blodförtunnande tabletter. Som påverkar så mycket. Jag får inte äta värkmedicin förutom panadol, jag måste hålla mitt intag av gröna grönsaker jämt, träning påverkar, alkohol påverkar. Måste hålla koll på eventuella blödningar. Får jag magsjuka måste jag till läkare för att kolla upp allt. Vid eventuella olyckor är det förstås risk för större blödningar. Det känns som ALLT påverkas (ja, även mitt humör tydligen)
 
 
 
Nu har jag precis påbörjat den här behandlingen. Och medan jag startar upp (det är svårt att hitta rätt dos eftersom alla är olika) så måste jag fortsätta med sprutorna. (och kolla blodvärdet flera gånger i veckan)
Dubbelt tråk alltså. 
 
Det vore en sak om de hittat något knas med mitt blod, att det är något fel. Men när de nu inte hittar något utan orsakerna har varit 1. p-piller (när jag hade proppar i lungorna) och 2. graviditet (med proppen i benet) så känns det som att östrogen är boven i dramat. Och det kan man ju hålla koll på känns det som. 
 
Det enda är ju i alla fall att tabletterna är glada, rosa och fina. Det är nog det enda fina i den här kråksången.