Det där humöret?
Normalt sett, så har jag en ganska kort stubin, men är väldigt kortsint. (alltid något...) Det tänder till fort som attan, men jag lugnar mig lika fort. Kanske inte en helt charmig sida, men ja. Sån är jag.
Det här med att vara preggo-monster. Alltså, det är ju märkligt hur otroligt mycket humöret kan svänga. Hur vissa dagar (läs: igår, förrgår....) kan kännas helt svarta. Att man känner sig oälskad och oförstådd och jobbet bara går emot en, kattorna hatar en, maten är äcklig, det är tomt i kylskåpet, tvätthögen är oändlig och diskmaskinen är överfull och det är bara stökigt överallt och helst vill man bara lägga sig ner på Östra Utfarten och hoppas att solen går i moln för alltid.
Ungefär.
Sen andra dagar (som idag) så sitter jag med öppet fönster och blir glad av fågelkvittret och älskar ljudet av fiskmåsarna, njuter av solens strålar och det liksom bara bubblar i magen av kärlek till livet.
Varför kan det inte bara få vara så ALLA dagar!? Vem har bestämt att hormoner ska få bestämma över viljan?