Tisdagsblogg

Bara för att del två av 2017 segar lite, så bööör det ju inte stoppa den här guldbloggaren. Det är ju hemskt att jag börjar ungefär alla inlägg så, det är väl för att jag helt enkelt börjar ett mastodontinlägg som jag aldrig riktigt hinner klart med. 
Tillbringar dagarna framför datorn, men sedan är det liksom stopp. Att sätta sig vid datorn hemma med en trotsig treåring i byxbenen är liksom ingen vinnande kombo. 

Så ja, börjar med liten urladdning, så kan vi gå vidare sen. 

På tal om trots ja. Hon är inne i någon ny fas nu tror jag. Alternativt så är hon så otroligt utled på mig då hon var krasslig förra veckan och fick vara hemma med mig från tisdagen. På riktigt - jag ÄLSKAR mitt barn över allt annat i världen, allra mest liksom. Men ibland tycker jag lite mindre om henne. Det må vara hemskt att säga (det är inte jag som myntat uttrycket, men jag kan säga att det passar in på mig ibland, speciellt i dessa faser) 
Igår när jag hämtade på dagis så kunde jag inte hjälpa henne nå en grej i bilen (pga att jag körde i fruktansvärt väglag, dessutom har vi cirka nio minuter hem, så det är liksom ingen katastrof) och hon skrek att hon INTE VILLE HEM TILL BLÅA HUSET. Hon skulle prompt tillbaka dagis. Inte roligt.
Och det sista hon frågade innan hon somnade var - "Ska jag fara till dagis imorgon?" och när jag svarade ja, så somnade hon på en sekund. 
Jag har klösmärken både på armar och axel. Och fick en sugproppshylla från duschen kastad på mig häromkvällen. Treåringar är starka som oxar. 
Det är liksom som att hon inte hör mig. Oavsett om jag pratar lugnt, högt, eller t.o.m skriker (för ja, det gör jag. Mitt tålamod är inte vad det varit. Hoppas jag inte är en dålig mamma för det) 

Frågade pappan om han kunde tänka sig att förbarma sig över sitt barn i helgen så jag skulle få andas lite och vara tyst en stund, men det blev inte heller. Han kom och lagade middag åt oss på söndagen efter en liten utflykt till guffar Js husbygge (och en Föglötripp innan dess) i alla fall. 

Och - hade hon varit sjuk denna vecka också hade han fått vabba, för jag måste få paus och komma bort hemifrån en stund. Den där inre stressen snurrar på i skallen och jag minns inte vad jag ska göra, tappar fokus hela tiden. 

Pust. Att vara själv största delen av tiden är banne mig ingen dans på rosor. Utöver det är det jag som får planera allt, även när pappan ska resa bort på hans Majahelg. Sånt gör mig både besviken och irriterad och gör att stubinen blir ännu lite kortare. 

Nå - slut på klagan. I helgen (på Fs Majahelg) fick jag ordna annan barnpassning för då ska jag iväg och samla energi, bubbla och bo i svit på Havsvidden. Och ja, hade jag inte ordnat barnpassning hade jag fått ställa in. Så funkar det tydligen i min krassa, konfliktundvikande värld. 
 

2017 del 1

JANUARI
 
Vi började året på Gran Canaria där vi firade nyåret med delar av Fs familj. Det var otroligt välbehövligt med en paus och att få tanka d-vitamin till max. Hela familjen var krassliga under resan, F var värst och låg i 40 graders feber på nyårsafton. Jag var inte så kry heller men var iväg och firade en stund i alla fall. Utöver det försökte jag ha en så bra resa som möjligt och det gick rätt bra. 

(null)
 
(null)
 
(null)
 
 
Vi kom hem till årets kyla, -12 när vi landade på Arlanda. Sån sjuk kontrast, jag gick i tunna sommarskor och utan vettig jacka... 
 
I mitten av januari så kom årets sorgligaste - F och jag bestämde oss för att separera. Det var en väldigt tung tid efter det. Sorgen över att det inte blev som vi ville låg som en tjock filt över mig ett bra tag. F fick tag i en lägenhet i stan ganska omgående och allt blev ännu mer verkligt. 
I slutet av januari sov han första natten i stan och sen var vi helt enkelt bara fyra flickor (två människor och två pälsbollar) kvar på Tallbacka. 
 
FEBRUARI
 
Försökte hitta lite nya rutiner i vårt nya liv utan F här hemma. Jag var väldigt sorgsen. Grät mycket. Men inte när M såg. Något man bearbetat och funderat, vridit och vänt på under flera år blir ändå jobbigt när man väl bestämmer sig och det sker. Det blir så definitivt. Men ändå inte mindre sorgligt.
 
I mitten av februari hade M sin första pappahelg. Det var på ett sätt så himla jobbigt, den nya verkligheten på nåt sätt. Men på samma gång skönt. Skönt på det sättet att jag vet att jag har tid för mig själv på ett annat sätt. Tidigare var jag så låst, trots att vi var två. 
 
(null)
 
Jag var iväg till Uppsala med Katja den helgen. Och var på konsert med Lasse Winnerbäck. En bättre aktivitet på ens första barnfria helg tror jag inte går att få. Vi bodde på hotell, åt god mat, shoppade och toppade med Lasse! Perfekt! 
 
(null)
 
 
(null)
 
Efter första papphelgen började inskolningen på dagis för Maja. Det gick jättebra, efter några dagar lämnade jag henne själv och for hem. Så märkligt och ovant. Andra veckan med med inskolningen var det sportlov och väldigt då barn där, vilket var bra, för då fick vi ordning på dagsvilan där också. 
Helgen efter blev det Sverige igen för både M och mig då vi hängde med fina vänner där. Så närande! 
 
(null)
 
27 februari var det skarpt läge, då var det dags för mig att börja jobba lite och lämna Maja på riktigt. Det var ett jävla helvete!! Maja var såå ledsen och jag fulgrät hela vägen till färjan. Just då var jag väldigt tacksam över pendlingen, med både färja och bilväg så jag hann samla mig. 
 
MARS
 
Började månaden med att bli ett år äldre. Hade kompisar över på kalas och firade så mycket jag bara kunde! Älskar fortfarande födelsedagar, och åldersnoja är inget jag lider av. 
 
 
 
I mitten av månaden vabbade jag för första gången, en ny upplevelse, men det gick ju det med. 
Annars lunkade månaden på. Dagis fungerar bättre och bättre och jag känner mig som en mycket bättre mamma som får lite paus på dagarna. Vi hittade lite nya rutiner, även fast vi hade det mesta fungerande redan innan i vardagen, men nya pga dagis. Pendlingen är så himla skön, nackdel att det är tid jag inte kan jobba på, men det är tid för avkoppling, för självtid. Färjturen är såå skön, på morgonen äter jag frukost, läser tidningen eller kollar på något lättsamt på Netflix och lägger på ett lager mascara. På eftermiddagen bara kopplar jag av. 
 
Vi väntade på våren och såg första blåsippan. ÄNTLIGEN!
 
 
 
 
Jag fick äntligen komma till ÅHS (efter tretton turer med Medimar) och träffa en ortoped med min rygg som aldrig blir bättre eller bra. Ska få en tid till magnetröntgen! Hurra! Knaprar starka piller dagligen och det känns ju inte hållbart. Pappa får hjälpa mig att hämta ved osv... livet....
 
Och i slutet av mars var jag i alla fall till Stockholm och åt en kompensationsmiddag på Clarion med Cicki. En mycket trevlig helg på så många sätt! Älskar att det finns tid som inte behöver diskuteras som BARA är min som jag kan göra vad jag vill på. 
Den här middagen fick vi som kompensation över att vid ett tidigare besök så fick Cicki en glasbit i vårt drinkssnacks som hon tuggade sönder. Inte jätteglatt direkt. Men det här var en fullvärdig kompensation (hoppas Cickan också tyckte det pga det var hon som fick glasbiten i munnen...) De bjöd alltså på ALL mat, precis allt vi ville äta. Och som vi åt. Jag var SÅ mätt när huvudrätten kom in, men ändå lyckades jag klämma i mig en efterrätt också. Tror hela kalaset gick på ca 700 kr och det var endast dryck då. 
(Passade också på att inviga uteserveringssäsongen. LJUVLIGT!)

 
 
 
 
 
APRIL
 
April kom och våren så småningom. Det hände inte jättemycket vad jag kan minnas, förutom att jag äntligen fick en magnetröntgen av min rygg som varit såå dålig under så lång tid. 

Morfar hade lite övervakning också att däcken blir bytta på rätt sätt. Man kan aldrig så noga veta med den däringa morfar. :) 

Maja blev 2,5 år, den lilla luringen. 💕
 
 
I mitten av april kom påsken och den bjöd på ett härligt väder. Maja fick till sin stora förtjusning påskägg och det var otroligt populärt. Tror hon vill fira påsk jämt. Vi var också till Ulversö och hade friluftsdag med en stor hög med vänner, solen sken och korvarna grillades. En såå härlig dag! 
 
 
 
 
 
Fick svar på min röntgen och det visade sig vara diskbråck. Inte roligt, men på samma gång så HIMLA skönt att veta att det faktiskt finns en orsak till mitt ryggonda. 
 
I slutet av april gjorde jag en de mest fåfänga sakerna jag nånsin gjort. Jag var till Stockholm och gjorde kosmetisk tatuering, tatuerade in eyeliner på ögonlocken. Det var fruktansvärt och jag hade aldrig pallat utan bedövning, dessutom måste jag tillbaka och fylla i. HEMSKT! Jag som annars älskar att tatuera mig, men den smärtan är så mycket behagligare än detta. 
 
25/4 blev båten MIN! Jag som längtat efter att äga en båt gör äntligen det. Hurra!!
 
 
Våren kom mer och mer. ÄLSK!
 

(den här coola ungen är MIN!)
 
 
 
 
MAJ
 
Första maj firade vi genom att hälsa på Munknäs. Solen sken och vädret var helt ljuvligt. En riktig vårdag! 
 
 
 
 
Jag fick träffa den mest sympatiske ortopeden Janek från TYKS i Åbo och prata rygg. Han bekräftade och förklarade och visade och konstaterade att operation är lösningen. Bara att vänta på kallelse till det.
 
Den 10 maj snöade det ymnigt hela dagen. Ett sånt bakslag för våren!
 
 
Jag var dock riktigt glad för det för jag fick åka till Sverige och till Arlanda, möta upp min bästis Cicki och dra till Alicante! SOM jag älskar denna människa och som jag älskar våra resor. De är årets höjdpunkt. Oavsett vart vi varit har vi haft det så sjukt bra, varje gång. Vi har varit till Berlin, Sigtuna (tja, också en liten tripp, men det var då jag var gravid), Barcelona, Nice och nu Alicante. Vädret var det allra bästa under våra dagar.
Vi bodde på femstjärnigt hotell mitt i stan och åt så mycket tapas och drack så mycket sangria och cava som vi bara kunde. Fem toasters för den resan, lätt! (Förutom att jag brände mig så sjuhuukt mycket på mina smalben, fy fan, det var inte roligt)
 
 
 
Kom hem till vårljusa kvällar och ett morsdagskort och present från M. Jösses, smälte! 
 
 
 
Fick också kallelse till operation, redan den 5/6. Hurra! Skönt att få det gjort så tidigt på sommaren!
Maja hade vårfest på dagis och jag kunde läsa bok utan lampa klockan 22:45. Älskar våren!!!
Var och fixade det sista med min kosmetiska tatuering. Ajaj. Men det blir nog fint när det läkt. 
Maja slutade dagis för sommaren och jag slutade jobba den sista maj. Nu är det sommar! Nu ska jag njuta av den sista lediga tiden innan verkligheten kickar igång på riktigt!
 
 
 
 
 
 JUNI
 
 Första sommarmånaden! 
 
 
Den stora händelsen var förstås min ryggoperation som gick av stapeln den 5 juni. Klockan 8 infann jag mig på sjukhuset, både törstig och med huvudvärk pga inget kaffe och fick reda på att jag skulle operereras först klockan tolv. Höll på att förgås. (ett av de starkare minnena från den dagen märkligt nog) 
Operationen gick i alla fall bra och direkt när jag kom upp till avdelningen igen så skulle jag stiga upp ur sängen och det gick (med lite möda) bra. Sen på kvällen var jag rätt slut och fick smärtstillande, men över förväntan! 

Notera snyggobert här. Och fylleknäppningen. Det är inte så lätt alla gånger. 
Efter operationen tillbringade en vecka hos F för omsorg och hjälp med vårt barn. Han jobbade på dagarna, men satt ju nääästan i samma hus, så han kom upp på lunchen och ifall det blev kris. Jag fick ju inte lyfta tyngre än fem kilo så att börja bära barn var ju inget alternativ. 
Tillfrisknandet gick i alla fall bra och efter fem dagar åkte jag hem och hade en barnfri lugn helg hemma innan vardagen knackade på. Dock med försiktighet och inga lyft. 

Årets första Munknäsnatt kom i juni också. Lite senare än vanligt, men värmen har väl inte riktigt chockat oss..

Annars lunkade försommaren på. Maja och jag var och firade hennes kompis Linnéa som fyllde två år en solig kväll i juni. Jag besökte byns restaurang på restaurangdagarna och fick äta god mat i gott sällskap ute i solen. 
 
Sedan kom midsommarhelgen. Maja var hos pappa och jag hade barnfri helg. Spenderade den som jag brukar, nämligen ute på Fjälskär med en hel hög med braiga människor. Midsommaraftonen var helt ljuvlig i väder. Midsommardagen - not so much. Ungefär raka motsatsen. Kallt, grått och regnigt mot midsommaraftonens varma sol. 
Vi gjorde ändå det man ska, vi lagade midsommarstång, åt en massa god mat, drack vin och när barnen somnade så badade vi vildmarksbad till sen sen kväll. Midsommardagen gick i lite lugnare tempo med inneaktiviteter i den stora stugan på typ 20 kvm där vi samsades - 6 vuxna och 7 barn. 
 
 
Efter midsommaren var det inte så många dagar kvar på juni. Jag passade på att investera i en ny kamera som tar fina somriga bilder.
 

Och något annat ganska stort - jag blev med nytt jobb! Inte illa.
 
 

Och det där med dagis...

Återigen "stormar" det lite på dagis här på holmen. Eller om det kanske är jag som förstorar saken, men just nu känns det inte alls tryggt och bra att lämna dit Maja. Jag kanske har fördomar eller lyssnar för mycket på rykten, men det är skitsamma, för det känns liksom ändå inte bra. 
 
Jag fick höra tidigare att en person, som jag vet det varit lite problem med förr, ska flytta och har tjänstledigt ett år (varför man nu ger en sådan person tjänstledigt?). Det är väl förstås glatt för den sakens skull, själv hann jag aldrig riktigt få någon dålig känsla eftersom vi var där så lite i våras och Maja gillade henne, vilket hon för övrigt verkar göra med de flesta där.
Sedan fick jag höra nästa - att föreståndaren sagt upp sig. De som haft såna problem såå länge att få dit en behörig förstståndare - och så säger hon upp sig? Vojne. 
 
Så - vad jag förstått nu så är det två superunga vikarier som kommer ha hand om "lilla sidan" (som knappt ens är en avdelning eftersom det är så pass litet dagis), en som var där i våras (som jag hört att bara glor i sin mobil. OBS! HÖRT. Jag vet inte ens om det är sant, men så länge jag inte hör något annat så tror jag tydligen på det) och en som jag inte alls vet hur är med barn (ja, jag är lite negativ till det här nu, men det är inte två personer jag självmant skulle lämna mitt barn till). Vad jag förstått har de inte heller någon pedagogisk utbildning..? Hur bra känns det tror ni? 
 
GAH! Har skrivit ett långt mejl till en av föräldrarepresentanterna som visserligen lugnade mig lite, men så länge jag inte vet vem som kommer ta hand om min Maja om dagarna förutom vikarierna, som jag inte alls känner mig trygg med, så kommer jag INTE känna mig lugn. 
 
Känner att jag inte riktigt orkar med det här också nu. Kan det inte bara lösa sig på något smidigt sätt?! Eller - så är det jag som överreagerar. Den risken finns förstås också. Jag är kanske helt enkelt negativ till det här just nu.
 
 
Alltså - det här är helt mina egna åsikter, och vad som är sant eller inte kan jag inte garantera, men det är min syn på vad jag hört och sett, så jag kan ju ha fel. Jag hoppas jag har det. Den här gången i alla fall. :) 
 
 
Och något som absolut inte hör till dagisdiskussionen:
Uppenbarligen gillar det här neggot fortfarande parenteser. Men ni ska vara glada att jag nuförtiden i alla fall använder punkt, det gjorde jag aldrig förr, då tyckte jag tydligen att alla (ALLA!) meningar skulle avslutas med ett fett utropstecken. Alltid något.