Och det där med dagis...

Återigen "stormar" det lite på dagis här på holmen. Eller om det kanske är jag som förstorar saken, men just nu känns det inte alls tryggt och bra att lämna dit Maja. Jag kanske har fördomar eller lyssnar för mycket på rykten, men det är skitsamma, för det känns liksom ändå inte bra. 
 
Jag fick höra tidigare att en person, som jag vet det varit lite problem med förr, ska flytta och har tjänstledigt ett år (varför man nu ger en sådan person tjänstledigt?). Det är väl förstås glatt för den sakens skull, själv hann jag aldrig riktigt få någon dålig känsla eftersom vi var där så lite i våras och Maja gillade henne, vilket hon för övrigt verkar göra med de flesta där.
Sedan fick jag höra nästa - att föreståndaren sagt upp sig. De som haft såna problem såå länge att få dit en behörig förstståndare - och så säger hon upp sig? Vojne. 
 
Så - vad jag förstått nu så är det två superunga vikarier som kommer ha hand om "lilla sidan" (som knappt ens är en avdelning eftersom det är så pass litet dagis), en som var där i våras (som jag hört att bara glor i sin mobil. OBS! HÖRT. Jag vet inte ens om det är sant, men så länge jag inte hör något annat så tror jag tydligen på det) och en som jag inte alls vet hur är med barn (ja, jag är lite negativ till det här nu, men det är inte två personer jag självmant skulle lämna mitt barn till). Vad jag förstått har de inte heller någon pedagogisk utbildning..? Hur bra känns det tror ni? 
 
GAH! Har skrivit ett långt mejl till en av föräldrarepresentanterna som visserligen lugnade mig lite, men så länge jag inte vet vem som kommer ta hand om min Maja om dagarna förutom vikarierna, som jag inte alls känner mig trygg med, så kommer jag INTE känna mig lugn. 
 
Känner att jag inte riktigt orkar med det här också nu. Kan det inte bara lösa sig på något smidigt sätt?! Eller - så är det jag som överreagerar. Den risken finns förstås också. Jag är kanske helt enkelt negativ till det här just nu.
 
 
Alltså - det här är helt mina egna åsikter, och vad som är sant eller inte kan jag inte garantera, men det är min syn på vad jag hört och sett, så jag kan ju ha fel. Jag hoppas jag har det. Den här gången i alla fall. :) 
 
 
Och något som absolut inte hör till dagisdiskussionen:
Uppenbarligen gillar det här neggot fortfarande parenteser. Men ni ska vara glada att jag nuförtiden i alla fall använder punkt, det gjorde jag aldrig förr, då tyckte jag tydligen att alla (ALLA!) meningar skulle avslutas med ett fett utropstecken. Alltid något.
 
 

Dagisstart

Jeeeezeees! Om knappt två veckor är det dags för verkligheten igen när dagis kickar igång med mjukstartsinskolning för Maja första veckan. Så såg planerna ut i våras när det var meningen att jag skulle gå tillbaka till mitt gamla jobb - och så har planerna fått fortsätta se ut trots nytt jobb (och trots att jag jobbat mer eller mindre varje dag under en månad, men det hör inte hit)
 
Barnet har ju knappt haft kläder på sig på hela sommaren, skenat omkring i shorts och tisha med ett par gamla utnötta foppisar på fötterna. Nu måste jag ju börja inventera garderoben hennes och köpa nya kläder till dagis. Hur mycket har hon växt under sommaren? Tycker hon blir större för varje dag, så skorna hon hade i våras lär säkerligen INTE passa. Och vad har man på sig på dagis i slutet av augusti-september om vädret är fint och varmt? Eller kanske det blir blött och kallt.
Nog måste de väl ha byxor liksom? Leken där är ju lite annan än den man kör hemma eller på stugan där doktorsväskan flyger runt ute och inne, eller Maja springer med sin superhjältemantel runt runt. På dagis gungas det, kryper i sandlådor och åker rutchkanor. Det kräver ju sina kläder. Men inte tusan kan jag ju gå tillbaka till hur hon var klädd i maj på dagis heller, då det var jacka, ibland mössa och stövlar. Hur mycket har hon liksom växt?

Jösses, jag gillar inte att göra saker för första gången. När man inte vet. 
Det enda jag vet är att jag nog måste uppgradera garderoben lite, både skomässigt och klädmässigt. Hejdå slantar på det redan tomma kontot...... 
 
 
 

Det där med ensam med barn

Det här med att leva själv. Eller ja, själv lever jag ju inte, jag har ju min Maja, men att inte leva med Majas pappa är faktiskt inte som att glida på en räkmacka. Jag må ha skött det mesta själv under all tid förut också, men ändå att ha någon där som kunde ta över en stund. Jag fick gå på toaletten själv. Kunde ta en tur ner med soporna utan att ha följeslagare eller åka ner och handla en stund utan att det ska ta en halvtimme och strida med barnet som inte ska ha den där vattenpistolen. 
Normalt har jag henne 12 dagar och så har F henne 2 dagar. Varannan helg har han henne alltså, och varför vi har det så är att Maja ju har sitt dagis här ute och F bor i stan. Då funkar inte vecka-vecka, även fast det är önskvärt i framtiden - att hon får vara med pappa lika mycket som mamma.
Att ha henne i tolv dagar. Det är ganska lagom, efter det behöver jag lite andrum och paus. Få vila öron och tålamod. Få gå på toa själv och ha morgonrutinerna själv.
Nu har jag haft henne en vecka längre än vanligt, och det är gränsfall av vad jag kallar att vara god mor. Oavsett om vi varit på stugan eller hemma så har jag 100% ansvar, dygnet runt. Om någon ska se efter Maja en stund så behöver jag be om det. Det finns ingen självklar person som tar henne utan att jag behöver fråga. Jag tycker inte om att behöva be om att någon ska ha hand om henne även fast hon är lätt att göra med, men det är det där samvetet som spelar in och att jag känner att jag inte tar hand om mitt barn även fast det gäller kanske en timme.
 
Nej, det är ingen dans på rosor. Jag må vara ensamstående den största delen av tiden, men de som är 100% ensamstående hela hela tiden och inte har de där varannan helgerna fria, de kräver guldrosor och konfetti. För om jag ska vara egoistisk, så känns det ibland som jag också förtjänar den där konfettin.