Det här med tänder

Tänder är lite aktuellt i vår lilla familj nu. Dels har M tandläkartid (4-års koll) på fredag och tydligen (?) fick jag feeling och bokade mig en tid jag med. Jag ogillar tandlälkare, låt mig förtydliga - inte personer som ÄR tandläkare, utan själva yrket de utövar. 
Har haft mycket problem med mina tänder under ungdomens hårda år, vilket har lett till att jag i princip har lagningar nästan överallt. Nu har jag inte haft något nytt hål på säkert 15-20 år, däremot börjar ju gamla lagningar att gå sönder, så det är ju liksom som att göra om pinan igen. 
Här saknar jag min gamla tandläkare från Stockholm. Där hade jag världens bästa, arbetade med laser och var lugnet själv, dessutom var han trevlig. 

Nå, det var inte det jag tänkte berätta om. Utan det här med mitt barn som är fyra nu. Förhoppningsvis dröjer det ett par år innan hon BÖRJAR TAPPA TÄNDERNA! Det här ger mig sån enorm ångest alltså, jag minns själv när tänderna var lösa, men jag var så ofantligt rädd (?) att plocka bort dem, trots att de i princip inte ens satt fast längre. Vet inte om det var smärtan (eller ja, det gjorde väl knappt ens ont då de knappt satt fast), eller det lilla det blödde efteråt som var värst. 

Hur som helst så är jag osäker på hur jag ska tackla att mitt barn behöver hjälp av mig när hennes tänder är lösa och ska ut. Jag ryser av tanken. Jag ryser när syterbarnen bara SÄGER att de har en lös tand. 

Det här med föräldraskap ändå. 
 

*RYS*