Vilsen

Känner att det blir en riktig klagoblogg, men jag är liksom på VILS i livet! Det är ju nu när jag är fri att göra vad jag vill, eller ja, fri att skapa mig mitt nya liv (inklusive världens härligaste och trotsigaste treåring) och jag är helt TOM på vad jag vill göra. 

Det enda jag gör är att plocka här hemma. Flyttar grejer, möblerar om, tömmer lådor - slänger lite - lägger tillbaka i lådor, sorterar, minns, fixar och donar. Det kanske på nåt sätt innebär en mental sortering också, förutom alla mina nedskrivna sidor i min bok. Jag är en sentimental typ, älskar att spara på små grejer, lappar, kort och minnen, det kommer förmodligen bita mig i arslet en vacker dag när huset svämmar över av grejer, men hittills lyckas jag alltid komprimera det efter några år till en låda eller så. Fortfarande blir jag så glad att öppna min minneslåda från början av 2000-talet då jag var sambo i Solna och levde livet som jag levde då. 
 
Ska försöka ta lite hjälp att få ordning på tankarna i livet också, hur jag ska tänka för att gynna mig själv igen utan att bli en riktig fulegoist. Lära mig hur jag ska leva för mig själv och Maja förstås. 
Det är lite konstigt, jag som bearbetat och kämpat med mitt äktenskap under flera år och tillslut konstaterade att det inte fungerade trots alla försök, borde ju ha haft en plan A för det som kommer efteråt?! 
 
Det hade jag tydligen inte. Och här står jag och vet fan ingenting om vart livet ska ta mig. 
 
 
(bild lånad från internetz)
 

Skära lite

Idag är det dags att packa väskan och åka till stan. F kommer hit ut ikväll och sover här och för Majan till dagis imorgon, hennes sista dag innan sommarlovet för övrigt. 

Och jag åker som sagt till stan. Där ska jag förbereda mig lite inför morgondagen, kanske bli lite nervös, och duscha innan jag ska sova. Imorgon blir det tidig uppstigning och dusch igen med desinfektionsmedel, innan jag ska befinna mig på kir B på sjukhuset klockan halv åtta. 

Sen får jag förhoppningsvis lite mer info om allt från doktor Janek innan jag blir förberedd för operation.

Mitt ryggont som jag plågats av hela vintern och våren visade sig efter magnetröntgen vara ett rejält diskbråck på L5 (den vanligaste disken att få diskbråck på) och även buktande diskar nedanför, som de inte gör något åt. Men efter besök hos ortoped Janek som jobbar som specialist på TYKS i Åbo så konstaterade han att det satt så tokigt att nerven inte skulle hitta utrymme där och fortsättningsvis "klämmas fast", vilket ger all smärta och strålning ner i högra skinkan, låret och ner i vaden. Därför är operation nödvändigt. 

De flesta diskbråck läker av sig själv på 6-8 veckor, sen kan man ge det ytterligare ett halvår, men eftersom det här inte gett med sig så lär det inte läka av sig själv. Det intressanta är att efter besöket så har det släppt lite, själva ryggontet har blivit bättre, men har fortfarande strålningen kvar ner i benet. Mitt i allt blev jag nervös att allt gått tillbaka och allt detta skulle vara onödigt. Jag som haft såå ont och lidit hela våren. Men som sagt, strålningen är kvar så nu känns det bara bra att jag så snabbt får hjälp. 

Har legat på sjukhus två gånger i mitt liv, förutom när jag själv föddes. 2004 när jag fick proppar i båda lungor, då låg jag på akutvårdsavdelningen på Karolinska i ett par dagar, och sedan när Maja föddes 2014, då var jag på sjukhus i en vecka. Är alltså inte jättebekant med sjukhus. Har blivit sövd en gång (vid kejsarsnittet) men då var jag så slut att jag knappt var medveten om vad som skedde. Nu är allt så planerat. Då ska jag väl inte behöva bli nervös? Ändå så tänker jag ju på allt som kan hända. Kanske inte vid själva ingreppet, jag litar helt och fullt på dr Janek, men om det blir komplikationer efteråt. Kanske jag får nån propp som gör att jag kolavippar? Nå, ska ju förstås få sprutor med blodförtunnande direkt efteråt så det borde inte hända. Men ja, hjärnan spelar en ett litet spratt såna gånger. 

Jag återkommer med uppdatering efter operationen, om jag lever då. :-) 

Alicante

Enligt tradition så var det dags för mig och fina Cicki att dra iväg på en liten semester som vi gjort i några år nu. En av de bästa traditionerna faktiskt. Ett bättre resesällskap finns baske mig inte. Vi har det så otroligt bra och fint på våra resor så man vill sätta igång och planera nästa direkt när man kommit hem. Och vad bilderna anbelangar så promenerar vi och ser fina ställen, dricker sangria och äter mat. I Spanien äter vi gärna risotto eller padrones. 
 
Vi mötte upp på Arlanda eftersom vi för ovanlighetens skull skulle flyga på kvällen. Tidigare år har vi stigit upp mitt i natten i Hägersten för att ta ett flyg sådär runt 7-tiden på morgonen, så detta år kändes det helt okej med den där ölen/cidern/vinet man av traditionella skäl ska dricka på Arlanda. 
 
 
 
Och ombord ska det drickas gin tonic med snacks. Mina alldeles egna snacks! Cicki är en såndär grönsaksdrickare och dricker bloody Mary.
 
Skål! Äntligen på väg!
 
 
Och fram kom vi. Mitt i natten. Fick bli taxi till hotellet som låg mitt i Alicante. Vi bodde på Hospes Amerigo som är ett femstjärnigt hotell. Väldigt snyggt och stiligt, men förstås avsaknad av ordentlig toalett. Duschen var belägen liksom i hallen. Myyycket märkligt, men det är ju så det är nuförtiden. 
 
 
Efter en god natts sömn och hotellfrukost så tog vi en tur på stan. Mulet denna första dag, men det gjorde inte så mycket. Vi var ner till hamnen och kikade på båtar...
 
...passerade pirer och njöt av utsikten...
 
 
...och tog en repa på en folktom strand. 
 
Vi avklarade den stora kulturella delen då också och besökte Santa Barbara. Det är en av Europas äldsta medeltida fästningar ligger på en bergstopp och vakar över Alicante. Som sig bör så finns här kanoner, fängelsehålor, vallgrav och en massa annat som hör medeltiden till. Och förutom att man kan lära sig mer om Alicantes historia, så bjuds man också en fantastisk utsikt över Alicante härifrån (166 meter över havet). 
 
 
 
 
 
 
 
Efter den vandringen var det ÄNTLIGEN dags för första lunchen (läs: sangrian) och vi klämde ner en himla massa goda tapas. 
 
 
När vi var mätta i magen tog vi en liten paussiesta och utforskade hotellets bekvämligheter. Som poolen på taket med härlig utsikt över staden.
 
 
Här fanns också bastu med utförliga instruktioner hur man gör det. Badar bastu alltså. Miss Carfer guidar dig till den bästa bastuupplevelsen.
 
 
Innan det var dags för mat igen. Besökte ett fisk- och skaldjursställe som vi blev rekommenderade från hotellet. Förutom att vi var omgärdade av svenskar (vilket för övrigt inte var så himla vanligt, visst att det fanns mycket turister, men det var även mycket spanska turister, eller ortsbor, eller ja, andra spansktalande personer så det kändes inte sådär urturistigt som andra ställen kan göra. Guldstjärna för det) så var det ett himla fint ställe med så god mat och väldigt trevlig personal. 
 
Och risotton! TO DIE FOR! Alltså, det var troligen den godaste risotton jag nånsin ätit. Har ni vägarna förbi så rekommenderar jag er att gå hit. Stället heter La Taberna del Gourmet.
 
Vi körde lyxfrukost på hotellet för en tjuga per dag. Men då fick vi förstås cava till frukten också, så det var det ju lätt värt. 
 
Dag två fortsatte vi vårt strosande genom staden men gick åt andra hållet och hittade härliga gator i gamla stan som passade oss lika bra som barnen. 
 
 
 
Strosandet inkluderar förstås paus med *tadaa* sangria och padrones. 
 
 
Sangria på hotellet takbar. 
 
 
Och sangria på ett ställe längs restaurangstråken.
 
Strandpromenaden. En hel del folk men inte så mycket försäljningsstånd som jag trodde. Överlag var det inte så mycket sånt. I gamla stan, längs alla gamla gränder saknade jag liv och rörelse, små souvenirbutiker och restauranger som är i så många andra städer. 
 
På en överfull strand lyckades vi haffa två solstolar och strandvakten tyckte vi hade en himla tur. Det tyckte vi också, här var vi parkerade hela dagen och njöt (och brände mig på smalbenen, aj aj)
 
Tog endast paus för - gissa vad!? - JO SANGRIA! Och padrones. Och lite annat. 
 
Det här hotellet bodde vi på Hospes Amerigo. Väldigt fint! Ligger centralt både till stan och mot stranden. 
 
 
Oj, nämen ingen risotto? Och ingen sangria? Nej, här hamnade vi på en restauranggata där de hade den här fina fisktallriken inklusive en flaska vin för två personer. Pris - endast 28€. Det lät för bra för att inte testa på. Och visst var det prisvärt och gott! Vi vet förstås inte riktigt vilka fiskar vi åt, eftersom personalen inte kunde något annat språk än spanska och fiskspanskan är inte vår starka sida, men några bitar kunde vi identifiera.
 
 
Och efter en sån vild middag så fick vi ju stilla vårt sangriabehov på en annan bar. 
 
Sista hela dagen i Alicante. Lika tråkigt som alltid, men vi passade på att njuta även idag, mina brända smalben var inte jätteförtjusta, men med SPF 50 och ben under parasollskugga så gick det okej. Vi äventyrade till det genom att åka tåg till nästa stora strand - San Juan där det var väldigt mycket lugnare än stranden mitt i staden. Och sanden var så finkornig att den hade man ungefär överallt, men det var det värt. 
 
 
 
Näh! Så otippad sista middag. Sangria och risotto. Man kanske skulle tro att det inte är perfekt kombo, men det är det. Faktiskt!
 
Sista stunden innan vi packade ihop oss och åkte till flygplatsen igen. Ljuvliga stad. Ljuvliga land!
 
Leendet ni ser är absolut inget naturligt sådant, utan helt påklistrat, för inte fan var det roligt att stå där och vänta på att få boarda. Vi ville ju vara kvar, oavsett hur brända smalben jag hade!
 
HÄR har vi den riktigt känslan. Landa på Arlanda och vänta vid bagagebanden. Det är det TRÖKIGASTE på hela resan. 
 
Alicante får:
     
 
Plus: Lagom stor stad, lätt att ta sig omkring till fots. Nära till strand och hamn. Nära till allt. Inte så utrikesturistigt, dvs att man hör bara andra språk. Härliga människor, god mat och god dryck. Plus att jag hade med mig bästa sällskapet, men det är ju plus oavsett vart man åker. 
 
Minus: Lite för lite aktiviteter i gamla stan. Där får det gärna vara lite småturistigt, men massor av små restauranger och souvenirbutiker - liv och rörelse helt enkelt.